Huliganerna under lupp
Det är mediernas, fotbollförbundets, klubbarnas, supporterklubbarnas och individernas fel. Och säkert några till. Alltså huliganvåldet. Den avart av supporterkultur som skrämmer barnfamiljer och skapar feta rubriker. Fast hur är det egentligen? Har det kanske rent av blivit mindre våldsamt utan att någon märkt det?
I går samlades sju män i ett panelsamtal på Riksidrottsmuseet i samband med publiceringen av Tommy Deogans andra bok, Män av våld. Om svenska huliganer. Debuten, Blodsbröder, handlade om storebror Tony, ihjälslagen i ett huliganbråk 2002. Deogan kan sin sak och har ett engagemang, vilket lyfte honom högt över större delen av panelen.
En stel Thomas Bodström tog omväxlande advokat- och ministerroll, Marcus Birro strävade mest efter att få skrattarna med sig men ingen kunde riktigt få grepp om den där hala tvålen: varför slåss pojkar och män trots att de vet att de ger sitt lag dåligt rykte? Kärleken till en klubb är mycket svår att förklara, men den är en sällsam kraft som alla borde kunna uttrycka mer konstruktivt än med nävarna.
Goda exempel på förebyggande arbete togs upp av Bajens säkerhetsansvarige Patrik Gröndahl och Ulric Jansson. Och faktum är att det blivit lugnare, trots knallskott och bengaler.
Men ett stort tomrum uppstod ändå kring ett antytt tema: våldslusten, den manliga. Även om det snuddades vid den ibland, landade man i ett samförstående. Boys will be boys. Både klubbmärkestatuerade och de i polisuniform.
