1 maj kan bli ett slagsmål om Palestina
Någon har klottrat: Minska statens skulder. Bränn en bank.
PARIS Paris är alltjämt sirap baklänges, men långt ifrån så sockersött som Netflix-succén Emily in Paris vill beskriva det som.
Särskilt under första maj. Förra våren kantades Paris boulevarder och gator och av sopberg. Under första maj stod de i lågor. Scenen kompletterades av glaskonfetti, som i ett tidigare liv var skyltfönster eller busskurer.
Ändå var en del affärer och banker förberedda. De hade spikat upp träplankor som skydd för sina verksamheter. En bankautomat undkom ändå inte sitt öde.
Där hade någon bändat upp plywood-skivan och klottrat: “Minska statens skulder. Bränn en bank.”
Fransmännen skippar aldrig möjligheten att ta frågor ut till gatans parlament. Vingslagen från 1789 når fram till 2024. Demonstrationer sker då, likt nu, vid Place de la République och Bastille.
Jag kommer aldrig glömma fjolårets scener när strejktåget nådde sitt slut, vid platsen Nation. Det kändes som att kliva in i ett krig. Torget var omringat av pickuper och svartklädda poliser. I full mundering.
Torget tjöt av rop och kampmusik. Då och då skottsalvor eller explosioner. Journalister sprang fram och tillbaka, iklädda gasmasker och skyddsvästar. Det doftade alkohol och bränt gummi.
Det skadades över 400 poliser den här dagen, varav tre fjärdedelar av dem befann sig i Paris.
Vad siffran var för demonstranter eller journalister vet ingen.
För ett år sedan präglades första maj av den franska pensionsreformen. Nu är det andra saker på agendan.
Även om årets första maj kommer handla om arbetsrätt – det är ju ändå fackföreningarnas dag – går det inte att undkomma kriget mellan Israel och Palestina.
Ämnet har varit ett föremål för pro-palestinska protester på Sorbonne och Science Po, Paris toppuniversitet, i veckan.
Där kräver studenterna att skolorna ska avsluta sina samarbeten med Israel eftersom staten “bombat alla universitet i Gaza”. Demonstrationerna har mötts av livliga debatter, indragna bidrag och polisvåld.
Tankarna går inte osökt till de franska studentprotesterna, majrevolten, 1968.
Vad som händer i demokratins hjärta i dag återstår att se. Enligt tidningen Le Parisien väntas mellan 15 000 till 30 000 demonstranter.
Och det kommer vara hög polisnärvaro. Förra årets demonstrationer, ett stundande OS och Frankrikes höjda terrornivå har fått konsekvenser.
Dagens demonstration blir också ett lackmustest på hur förberedd Emmanuel Macron är inför sommarens olympiska spel.
Men när jag pratar med en barägare vars bar ligger på avenyn mellan République och Bastille – där strejktåget ska gå – är han lugn.
– 1 maj är en dag för firande! Det är en folkfest!
Ägaren står bakom bardisken med gråsprängt hår och putsar ett ölglas. Han menar att han aldrig skulle komma på tanken att stänga baren för en demonstration.
– Jag är ju inget stort företag eller en bank, bara en liten bar. Varför skulle någon vilja gå på mig?
Kanske är det just de orden som är den moderna definitionen av den franska proteströrelsen. En uppdatering av 1789. Eller 1968.
Folket mot makten, de rika mot de fattiga.
Finns det något franskare?
Om inte annat är det ett kul ämne för nästa säsong av Emily in Paris.