Ingen tycker synd om killen som inte får ligga
I tio essäer vill Selma Brodrej visa att mannen aldrig stått lägre i kurs än i dag
Uppdaterad 2024-05-06 | Publicerad 2024-04-30
Den moderna mannen har avhandlats i många skepnader de senaste åren. Kultur-, Dylan-, kanske- är några av de prefix som kvinnliga skribenter lustfyllt spridit omkring sig, jag har själv gjort mig skyldig till flera lustifikationer.
Selma Brodrejs bok ”Testosteron” är ett försök att i tio essäer närma sig mannen 2024 på riktigt. Vem är han? Vad vill han? Och framför allt: Vad har den unge mannen för kapital kvar på 2020-talet? Ja, våld till exempel. Temat om den fysiskt hotfulla manligheten är ett av bokens bärande, Selma Brodrej varvar populärkulturella spaningar med nedslag i sin egen fascination för den våldsamme mannen.
Men hennes ärende är också ett annat: Att omförhandla den etablerade idén att mannen är självklart överordnad kvinnan på 2020-talet. Hon ifrågasätter feminister som hävdar könsmaktsordningen utan att faktiskt se dagens sanning i vitögat: Män har aldrig stått lägre i kurs. Av de egenskaper samhället efterfrågar är mer eller mindre alla kvinnligt kodade. Född 1996 tillhör Selma Brodrej en generation kvinnor som fått sänka sina kvalitetskrav på det motsatta könet eftersom det helt enkelt finns ett statistiskt glapp mellan dagens 25-åriga universitetsutbildade tjejer och de jämnåriga männen som blivit kvar i småstaden, utan någon av de klassiska manliga dygderna att falla tillbaka på. Mannen har hamnat på undantag, han har blivit tyst och stum.
När poddare och krönikörer drar en lans för de överblivna kvinnorna på dagens äktenskapsmarknad frågar sig Selma Brodrej vem som tycker synd om killarna som aldrig ens får ligga. Hon träffar J, på ytan en typisk incel, men som inte röstar högerextremt eller hatar kvinnor. Han vet bara inte hur han ska närma sig dem, när det enda han har att erbjuda är en rad neuropsykiatriska diagnoser.
Det manliga könet i största allmänhet var inget mysterium
För mig, som blev vuxen på 00-talet, var universitetskurserna rätt jämnt fördelade på kön och då läste jag ändå humaniora. I kompisgänget fanns lika mycket killar och tjejer. Skiljelinjerna gick någon annanstans; vid vilken musik man lyssnade på eller vilka studentnationer man blev full på på helgen.
Självklart ältade vi också manligt beteende på dejtingmarknaden som 25-åringar (även om just dejting då fortfarande var en obegriplig amerikansk parningslek, före Tinder träffade man män på krogen och gick hem ihop). Vi tolkade sms och analyserade tonfall, men det gällde män vi var intresserade av. Det manliga könet i största allmänhet var inget mysterium.
Kanske är det därför jag blir både ledsen och lite provocerad av ansatsen i ”Testosteron” och i bredare bemärkelse de just nu ständigt återkommande spaningarna om att män är så här och kvinnor så här. Det är ett steg tillbaka till 1990-talets olidliga amerikanska sitcoms där allt byggde på att kvinnor ville gifta sig och män kolla på amerikansk fotboll. Då var mannen ändå fortfarande familjens överhuvud, nu framstår han allt oftare som den nya mörka kontinenten. Det finns ett förfrämligande här som jag som åttiotalist helt enkelt har svårt att identifiera mig med. Och det visar väl också vikten av den här typen av litteratur som försöker tränga bakom klichéerna.
Selma Brodrej lägger en pusselbit i den nya förståelsen för mannen. Han som är samhällets loser.
