Den mest inspirerande bok jag läst på länge
Peter Højrups ”Island” är svartsynt men ändå otroligt upplivande
Publicerad 2024-05-09
”Ett medvetande i skrift”, det var vad min gamla lärare på litteraturvetenskapen kallade den del av James Joyces ”Odysseus” som vi sattes att läsa.
Jag tyckte att det var lite fånigt sagt, men när det gäller danska Peter Højrups romandebut från 2014 kommer beskrivningen trots allt flygande tillbaka, och syns mig ackurat.
I likhet med Joyces roman utspelar sig ”Island” också under blott en dag, eller under de timmar det tar att resa mellan Danmark och Island rättare sagt.
Jagberättaren, en medelålders och nyligen prisad manlig författare, har givit sig av för att söka upp sin hustru som lämnat honom. Nu sitter han där, 30 000 fot över den grå Atlanten, och låter sig genomfaras av minnesbilder, röster – textsjok som nästan omärkligt hakar i och övergår i varandra, som frontsystem, tryckförändringar.
”Utanför fönstret sträcker sig molnen som en oändlig matta mot horisonten, tänkte jag, där skulle man kunna ligga mjukt, där skulle man kunna vara lätt och tänka tillbaka, gå in i en bekymmerslös tid, minnas ett samtal, en hand, en blick brusande som källvatten, skor som silverglittrande svävar över gruset.”
Hans tankar söker sig till hustrun, men mest till Danske Banks litteraturpris och det förakt som mottagandet utlöst hos honom, gentemot det egna arbetet och gentemot de övriga nominerade och deras jätteupplagor: ”böcker i kartonnage, som imiterade ett gott hantverk men mest bestod av lim, kartong och adjektiv”.
Det är ett surmagat och bittert gråväder till berättare vi har att göra med, en besvärlig människa vars klarsyn och infama formuleringsglädje inte ligger Ignatius J Reillys långt efter, antihjälten i John Kennedy Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning” (på svenska 1982, i översättning av the one and only Einar Heckscher).
Den som ids kan fundera över vilka danska författare som eventuellt döljer sig bakom berättarens konkurrenter på podiet, sentensspridaren Willy Hoppe och det åldrade skogsrået Gull Mai Cedergreen, vars märkliga efternamn vår pristagare finner djupt störande.
”Island” är dock främst en sedeskildring om litteraturens förutsättningar i en marknadsideologi där försäljningsframgång är synonymt med duglighet, och där det förväntade ständigt trampar på det experimentella eller existentiellt utmanande. Eller, vilket Ulf Eriksson konstaterar i norska Vagant 2014, på vår värdighet.
Det låter kanske som en trist historia, men ”Island” är faktiskt den mest inspirerande bok jag läst på länge. Svartsynt, men geniunt upplivande i sin tankeflykt. Skickligt men diskret utförd, rytmiskt och klangmässigt närmast fulländad.
Inte minst förtjänar Jonas Rasmussen beröm för sin följsamma svenska språkdräkt.
