Sverige gjorde allt för att smita undan ansvar
Hanteringen av de lokalanställda i Kabul visar hur de moraliska ryggradsreflexerna förändrats
Publicerad 2024-04-29
Om Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var början på vår nya tid, så var Kabuls fall för talibanerna ett halvår tidigare slutet på den gamla.
Den 15 augusti 2021 kollapsade symboliskt post-kalla kriget-eran, tillsammans med dess mest optimistiska, dödsdömda och övermodiga projekt: Att i Afghanistan, som i Irak, bygga demokrati på västliga vapen.
Sammanbrottets karaktär är talande.
De afghaner som lojalt stöttat den svenska närvaron in i det sista öppnar efter några tysta timmar en av ambassadens stängda dörrar – och upptäcker att alla svenskar är borta.
Journalisten och författaren Thord Eriksson börjar sitt bokprojekt med att beskriva Kabuls fall. Det är tur att han inte slutar där. Just den händelsen är redan skildrad, och Robert Karjels dokumentära bladvändare ”Ut ur Kabul” (2023) är nog omöjlig att slå på fingrarna. Var Sverige USA hade den redan blivit film.
Erikssons bok handlar om vad som händer sen.
Med dem som blev kvar – som de två kvinnliga vakterna Saida och Amina, som fortfarande flyttar runt i landet och försöker dölja sitt förflutna i svensk tjänst, medan de väntar på en hjälp som aldrig tycks komma.
Med dem som Sverige ville skicka tillbaka – som mönsterstudenten Sahar som efter sex år i Sverige fortfarande hotades av utvisning.
Och med dem vid makten som desperat försökte mörka att Sveriges moraliska ryggradsreflexer i grunden förändrats.
Regeringen ändrade sig i elfte timmen, och 1023 personer kunde till slut räddas under veckorna efter Kabuls fall
Sverige planerade, till skillnad från våra närstående länder, länge att inte evakuera den lokalanställda afghanska personalen. Regeringen ändrade sig i elfte timmen, och 1 023 personer kunde till slut räddas under veckorna efter Kabuls fall.
Boken avslöjar pikant hur UD och regeringen försökte dölja bristen på planering med hjälp av en mycket frikostigt tolkad utrikessekretess.
”Sammantaget konstaterar vi att Sverige riskerar att uppfattas som mindre lojalt mot sin lokala personal än våra likasinnade”, skrev Afghanistan-ambassadören Torkel Stiernlöf i ett mejl hem till UD redan i början av sommaren 2021. Denna och andra liknande formuleringar hemligstämplades av UD och regeringen, men avslöjas i boken. UD:s motivering till hemlighållandet är knappast klockren – det är utifrån betraktat inte uppenbart ”att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser” att svenska beslutsfattare framstår som pinsamma.
Dåvarande utrikesminister Ann Linde (S), en av dem som skrev under sekretessbeslut, ställer inte ens upp på intervju.
Det gör inte heller Pål Jonson (M) eller Maria Malmer Stenergard (M), vars intresse av att slå på trumman för de svenskanställda afghanernas sak tycks ha svalnat efter att de hösten 2022 utsågs till försvarsminister respektive migrationsminister.
Politiker ska egentligen inte få pluspoäng för att de står för vad de gjort, men som läget är tvingas jag alltså utdela ett sånt till Morgan Johansson.
Han pratar.
Hans sätt att jämföra Sveriges agerande i Kabul 2021 med hur ambassadör Harald Edelstam agerade i Chile 1973 är dock lika märkligt som avslöjande.
Edelstam bände på alla möjliga regler för att rädda runt 1 300 personer från Pinochets militärjunta. Johanssons regering försökte i stället, som Eriksson påpekar, i det längsta istället gömma sig bakom reglerna för att slippa det moraliska ansvaret för den afghanska personalen.
Sverige genomlever en identitetskris, skrev Karin Pettersson på de här sidorna nyligen. Att vi som land sitter fast ”mellan något som inte längre finns och det som ännu inte formulerats”.
Det stycke samtidshistoria Thord Eriksson här väver av ett stundtals fragmentiserat nyhetsförlopp ger en bild av just denna kollektiva vånda: Av självbilder som krockar, och människor som mosas mellan dem.
