Israels rättsmedicinske chef tackar Aftonbladet
Äntligen ett avslut på den infekterade organhistorien
I förrgår kunde israeliska medier rapportera att det utsetts en ny chef för landets rättsmedicinska institut – patologen Chen Kugel.
Tidningen Haaretz skrev att han ersätter den "vanärade" chefen Yehuda Hiss, som fick sparken i oktober i höstas.
En fullkomligt ointressant händelse kan tyckas. Men med den nyheten sätter en av svensk medias mest infekterade debatter på länge punkt – debatten om hur organstölderna på det israeliska rättsmedicinska institutet Abu Kabir avslöjades.
Chen Kugel var nämligen den som för 13 år sedan tog initiativ till att utreda de misstankar om vanskötsel och organstöld som riktades mot chefen Yehuda Hiss. Men utredningen blev en segdragen historia och fick momentum först när Aftonbladet Kultur publicerade den omdebatterade artikeln "Våra söner plundras på sina organ” (17 augusti 2009) skriven av journalisten Donald Boström.
En artikel som blev så ifrågasatt i liberala svenska medier och israeliska medier att Sveriges ambassadör i Israel kände sig tvungen att be om ursäkt och Carl Bildt ställdes till svars för hur den kunde publiceras.
Det är bara att gratulera Israel som äntligen fått ett avslut på denna långdragna och sorgliga jakt på rättvisa. Det är bara att gratulera de anhöriga till de krigsoffer och soldater som efter sin död blev skändande för att de fått någon sorts upprättelse.
Donald Boström är så klart stolt. Inte minst för det mail han fick från Chen Kugel häromdagen: ”Du kan säga att du bidragit till denna förändring genom att rapportera om situationen”.
Donald skickade vidare det till oss på redaktionen så att vi skulle få veta det.
Och jag vill att ni läsare ska få veta det också.
För så sent som i november när magasinet Filter sammanfattade hela den här historien i ett längre reportage kom kritiken i repris. Expressen hävdade återigen att Boström förvrängde sanningen, att hans artikel var undermålig och bla, bla, bla…
Men det känns lättare att svälja alla sura kommentarer om dålig journalistik nu.
För det är kanske det här som är den riktigt bra journalistikens öde.
Om man orsakar en riktig jävla skandal är det knappast förvånande att budbäraren skjuts med kulor och kanon. När ilskan lagt sig är det andra som skriver historien, kanske någon annan som tar åt sig äran och få brukar minnas journalisten som såg till att avslöjandet kom på dagordningen.
Så för säkerhets skull nämner vi hans namn igen: Tack Donald Boström, för att du tog ett par kulor. Tack för ditt engagemang för de familjer som undrade vad som egentligen hänt med deras barn.
Och nu kan jag äntligen avslöja det stora misstaget med din artikel vi publicerade.
För det lustigaste med denna lilla text är ju att trots att samtliga svenska liberala medier i fem års tid lusläst den gång på gång i jakt på felaktigheter, trots att de till och med hittat på felaktigheter som inte står i den, så har de faktiskt aldrig upptäckt det stora fatala misstag som vi Aftonbladet-medarbetare bör skämmas och be om ursäkt för.
Nämligen att Bilal Achmed Ghanem omtalas som Bilal Achmed Ghanan på två ställen.
Vår korrekturläsning brast fullständigt.
Men att ingen uppmärksammat denna fadäs är väl det bästa beviset på att Boströms kritiker aldrig ägnat den minsta tanke åt den skjutne, palestinske pojke, vars uppsprättade kropp var ursprunget till hela den här historien.
Bilal Achmed Ghanem.
Vad jag kan se har varken Expressen eller Dagens Nyheter nämnt hans namn.
