Cordelia Edvardson var den bästa av oss alla
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-10-30
Donald Boström minns en reporter som lämnar ett verkligt tomrum efter sig
Cordelia Edvardsson räddade mitt liv.
Jag tror det var 1996.
Vi kommer med bil till Betlehem och blir stoppade i en helt ny vägspärr. Det spelar ingen roll att vi har pressackreditering allihopa. Jag går ur bilen och sträcker på benen samtidigt som soldaterna haffar en palestinier, särar på hans ben och börjar slå på honom.
Jag tar en bild.
Den ena soldaten ser mig, slänger sin M-16 på marken, tar upp en stor sten med båda händerna och springer skrikande mot mig. Och jag inser att jag har inte en chans. Jag blir helt rådlös.
Plötsligt ställer sig Cordelia upp i bilfönstret och skriker något på hebreiska som jag än i dag inte vet vad det var. Två meter framför mig stannar soldaten upp och börjar skrika tillbaka. Cordelia översatte i efterhand. Han hade tydligen åsikter om hennes mamma.
Då tar det hus i helvete. Cordelia kallar honom "din lilla snorvalp” och ger sig inte innan hon fått hans namn och nummer. Sedan åker hon raka vägen till inrikesministeriet och stövlar upp. Flera generaler och höga tjänstemän bönar, bugar och ber ”snälla Cordelia, ge dig”. Men hon ger sig inte. Så här får man bara inte bete sig. Aldrig i livet.
Den episoden är bara ett exempel på Cordelia Edvardsons höga moral även i det lilla. Det spelade ingen roll om det handlade om bombattacker eller tjafs på marken. Hennes rättspatos var unikt. Hon slog lika hårt mot orättvisor var de än dök upp. Såväl bland israeler som palestinier.
Och det var detta patos som gav henne en sådan respekt i alla läger. Det gick inte att missa när vi sprang runt på israeliska myndigheter.
Jag tror alla kände att kampen för mänskliga rättigheter genomsyrade allt hon gjorde. I själ och hjärta. Det var inte bara politisk retorik. Det var äkta människokärlek.
Det gjorde också att hennes rapporter blev de bästa. De hade mänskligheten, värmen, men även den politiska kritiken. De blev trovärdiga och modiga som inga andra rapporter. Hon hade alla pusselbitar som vi andra reportrar bara hade några av. Någon kanske hade modet men inte det mänskliga perspektivet. Någon kanske hade det historiska perspektivet, men inte modet i den här känsliga konflikten.
Hon var helt enkelt den överlägset bästa av alla mellanösternreportrar.
Från 1995 jobbade vi tillsammans och kamperade ihop i ett tiotal år, oftast för Svenska Dagbladets räkning.
Under de åren fick jag uppleva hennes andra makalösa kvalitet.
Att hon bara hade en halv lunga lät hon sig aldrig hindras av.
Hur farligt och strapatsrikt det än var så gav hon sig aldrig. Hon skulle alltid fram och se den verkliga verkligheten. Hon skulle alltid fram och intervjua alla berörda parter. Och det var få andra reportrar som fokuserade på att se och höra allt.
Jag blev förvånad många gånger över hur nyanserat det blev. Både i den hårda kritiken och i den mjuka beskrivningen. Det är en förmåga som bara de allra bästa reportrarna har. Att se och höra allt ända in i kaklet.
Jag fattar faktiskt inte hur det gick till. Ibland fick hon stanna var femtionde meter och pusta innan hon kunde gå vidare.
Det är svårt att spekulera i vad ett sådant patos kommer i från. Men upplevelserna från Auschwitz och upplevelsen av att detta aldrig får hända igen måste spelat in. Hon hamnade aldrig i att försvara den ena eller andra sidan. Där många stannade upp för att själva slippa bli kritiserade så gick hon hela vägen.
Vi pratades vid bara för ett par månader sedan. Då sa hon att hon inte mådde så bra. Vanligvis behöll hon alltid stilen, men nu erkände hon att det var tufft.
Cordelia Edvardssons död är en oerhörd förlust för svensk journalistik. Och det må låta som en kliché, men i det här fallet kan man verkligen prata om en förlust.
Efter henne uppstår ett riktigt tomrum.
Cordelia Edvardson var en av de få man kunde tro på och lita på.
Donald Boström
