Egosamhället ger oss självupptagna böcker
Bara så kan vi få mindre självupptagna romaner
Debatten om den självupptagna samtidslitteraturen vill inte riktigt ta slut. Expressen har under våren haft en intressant artikelserie ”Angående verklighetslitteraturen”. I DN skrev Aase Berg, efter alla anklagelseakter, ett slags försvarstal för det självupptagna. Eller kanske var det snarare ett argument för att man måste göra distinktioner, även inom denna trend. Och naturligtvis är det så – men var inte det vad Mikaela Blomqvist hävdade, redan i september?
Fördelen med att komma sent till festen är att de stora linjerna är tydligare. Å ena sidan har vi åsikten att litteraturen är dålig för att den är självupptagen. Å andra sidan argument för att självupptagenheten är nödvändig, rent av bra. Att debatten bara fortsätter beror, tror jag, på att båda sidorna har rätt.
Självupptagen litteratur är, som många har påpekat, inget nytt. Läs Augustinus, Montaigne, Rousseau, Strindberg. Litteraturen blir inte nödvändigtvis dålig av att någon skriver om sig själv. Det som är nytt är att så lite av det som är bra inte är autofiktion: vår tids litteratur domineras fullständigt av meditationer över det egna jaget. Undantag finns naturligtvis, men det anmärkningsvärda är att de framstår just som undantag, nästan anomalier.
Hur kan det komma sig? Jag försökte besvara den frågan i en bok (”Självskrivna män”) för några år sedan. Tesen: självupptagenheten är ett svar på vad som kan beskrivas som ett historiskt kristillstånd för subjektet, det manliga inte minst. Vi har skapat en samhällsordning som i allt högre grad bygger på det individuella valet. Och samtidigt är det uppenbart att möjligheterna att verkligen agera fritt blir alltmer kringskurna. Det går inte ihop. Fråga läkemedelsindustrin eller psykmottagningarna om ni inte tror mig.
Kvinnorna då? De är naturligtvis en del av samma dysfunktionella nyliberala individualism
Litteraturen är en plats där den krisen kan bearbetas, där frågan om vad ett jag är kan besvaras. Det är ett sätt att förstå Lars Noréns och Ulf Lundells dagboksskrivande intill döden, P-O Enquists ältande av samma gamla barndomsminnen, Johan Jönsons monumentalt tjocka diktböcker, Knausgårds pappabrottning, Martin Kellermans inrutade hundliv, Yahya Hassans förortsversaler. Eller för den delen Elis Monteverde Burraus slackerpoesi, Stefan Lindbergs Stockholmsnattsparanoia, Alex Schulmans släktfabulerande, och så vidare.
Kvinnorna då? De är naturligtvis en del av samma dysfunktionella nyliberala individualism, men på ett sätt är deras situation en annan. Eftersom de litterära former som stått till buds har varit så manligt kodade redan från början. Så vad göra? Antingen gå in i de manliga formerna, anamma Noréns recept – med måttligt intressant resultat (Lindberg de Geer). Eller också bejaka mellanpositionen, utanförskapet och den paranoia eller ohälsa det föder (Kerstin Thorvall, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Tone Schunnesson, Sara Meidell, Katarina Frostenson) för att på så vis skapa något mer svårfångat, apart och därför sprängkraftigt.
Det här är naturligtvis en schematisk bild, men även sådana kan ibland behövas för att få fram poängen. Och poängen är att all samtida litteratur är ett svar på samma historiska tillstånd, men all bra litteratur svarar på sitt eget sätt. Eller uttryckt med filosofen Gilles Deleuze: varje författarskap upprättar sitt kompositionsplan, sin ”bild” som det sedan utvecklar och utvecklar sig på. Dessa bilder äger med nödvändighet sin autonomi, de måste så att säga hålla i sig själva. Det är inbjudande att kritisera låt säga Knausgårds kamp med Jönsons dikter som utgångspunkt. Eller Lindberg de Geer från Noréns, som jag gjorde nyss, eller Aase Bergs från Maxim Grigorievs som Håkan Lindgren nyss gjorde i SvD. Men den sortens kritik är inte särskilt meningsfull. Eller värre än så: det är att missförstå hur litteratur fungerar, att förbise dess autonomi och inre konsistens.
Att alla verk har sina egna premisser kan kanske låta som ”anything goes”. Det är inte det jag menar. Det mesta som skrivs är ju mediokert, vagt, svagt, osjälvständigt – därför hittar det aldrig ”sitt” plan. I stället imiterar det någon annans recept, bara lite sämre. (Det är ju så de flesta av oss gör, vare sig vi är författare, kockar, lärare eller elektriker: ser oss omkring och försöker göra som dom andra.) Kanske har även den sortens skrivandet sitt berättigande – jo, givetvis, för rätt läsare – men det är inget som ger litteraturen en ny riktning.
Många av de litteraturvetenskapliga försöken att förstå vår tids litteratur – ”verklighetslitteraturen”, ”autofiktionen” – har siktat in sig på uppluckringen av gränsen mellan fiktion och verklighet. Det har hävdats att litteraturen har bejakat ett dubbelkontrakt (Behrendt), att det egna livet har gjorts till litterärt material (Helt Haarder), att det autonoma verket har ersatts av litteraturen som händelse (Kjerkegaard), att postmodernismen följdes av en verklighetshunger (Helmich Pedersen) och så vidare. Det ligger naturligtvis något i alla de förklaringarna, men de missar självupptagenhetens orsak: det krisande subjektet, formen för vår individuella existens.
Kanske är det bristen på originalitet, i en mer övergripande mening, som utmärker vår tids skrivande. För är det inte så att varenda människa tvingas vara sitt eget livs författare i dag? Skapa dig själv! Samtidigt som de digitala verktyg som ställs till vårt förfogande steg för steg berövar oss på de förmågor som en gång definierade oss: att sova, tänka, läsa, leka, fantisera, interagera …
Sensmoral: samhället får alltid den litteratur det förtjänar. Att dagens svenska litteratur är självupptagen beror på att det är där skon klämmer: i självet. Bättre än att be om mindre självupptagna romaner är att kämpa för en mindre individualistisk samhällsordning. Tyvärr är det ett mycket svårare projekt. I bästa fall är litteraturen en plats där den svårigheten kan bearbetas. Där individen kan överskridas, brytas ner, återuppfinnas – vad vet jag. Men av någon anledning blir mitt hopp om det allt svagare.
