Berlusconis sista show
Här är förloraren och vinnarna i den italienska valfajten
Antonio Gramsci, den italienske kommunistledaren som dog i Mussolinis fängelse 1937, skulle inte tveka länge innan han ställde sin diagnos på dagens Italien: landets hela system befinner sig i en djup och organisk kris, inte bara i en tillfällig, konjunkturell. Inför valen den 24–25 februari äter sig det ekonomiska sönderfallet allt djupare in i det politiska systemet.
Tilltron till statsapparat och politisk representation eroderar; inget parti, ingen politiker, inget socialt block förmår vinna förtroende.
För några månader sedan anades en ljusning. Tre miljoner vänstersympatisörer deltog i primärval och valde Pier Luigi Bersani till gemensam premiärministerkandidat.
Bersanis parti, Partito Democratico (PD), är försiktiga arvtagare till det en gång 35-procents stora kommunistpartiet (PCI).
PD får stöd från det gröna, frihetligt socialistiska SEL, skapat av Nichi Vendola, idérik regionchef i den fattiga, sydliga regionen Puglia. Vendola är katolik, ledare för gay-rörelsen, författare och filmare. Den nya vänsterns Pier Paolo Pasolini.
Folkliga rörelser samlades runt det postsocialistiska alternativet. Kvinnogrupper som Donne Viola och kulturrörelser som Arci förenades med anti-maffiaorganisationer. CGIL, den största av landsorganisationerna, gav via sin ordförande, den radikala feministen Sussana Camusso, diskret bifall.
Den reformistiska italienska vänsterns planer kan vara på väg att slitas sönder av attacker från populister och hårdför höger. Populismen personifieras av ett skäggigt ansikte och en stor, rund kropp; båda tillhör Beppe Grillo, en drygt 60-årig komiker med nätet som främsta vapen.
Hans idéer är vaga och förvirrade men alltid upproriska.
Den härskande klassen, La casta, ska krossas. ”Dra åt helvete”, så lyder huvudparollen, riktad till en politisk klass som disponerar en halv miljon limousiner, har årslöner på ett par miljoner euro och vältrar sig i förmögenheter från svåra korruptionsaffärer. Grillo begär hjälp från al-Qaida; terrornätet har fått i uppdrag att bomba parlamentshusen i Rom. På Sicilien är Grillos parti det största och 30 procent av de unga lovar rösta på honom.
Ett systemuppror, formulerat i intellektuella och allvarliga termer, förs fram av Rivoluzione Civile, en medborgarrörelse som leds av två av landets främsta domare, Antonio Ingroia och Antonio di Pietro.
Ingroia är en av den mäktiga sicilianska maffians främsta motståndare. di Pietro ledde den framgångsrika juridiska kampen mot det tidiga 90-talets korrupta politiker och affärsmän. Rivoluzione Civile vill restaurera den italienska demokratin och stärka löntagarnas fackliga fri- och rättigheter. Kulturpersonligheter som Umberto Eco och Roberto Saviano står nära Ingroia och di Pietro. Däremot utesluts deras rörelse från den breda vänsteralliansen. Ett strategiskt misstag som kan kosta vänstern regeringsmakten.
Gramsci noterade i sin fängelsehåla: När förtroendet för de dominerande politiska krafterna upphör och samhällets konsensus slits sönder, hotar auktoritärt styre, ”cesarism”. På Gramscis tid innebar det fascism och Mussolini.
Under minnesdagen av Förintelsen den 27 januari i år, uttryckte Berlusconi beundran för just Mussolini och fascismen. Mediemagnaten förbereder förstås inte en svartskjortornas marsch till Rom; han skickar inga dödspatruller till vänsterpolitiker och förbereder inte antisemitiska lagar. Berlusconi attackerar demokratin genom att låta skriva lagar som skyddar honom och hans imperium. Han underminerar domstolarnas oberoende och gör yttrandefriheten till en handelsvara. Berlusconi driver staten och politik som bolag; berikar sig på vinsterna och delar ut strategiska mutor. Han kallar sitt parti för ”Frihetens folk”. Frihet gäller den välbeställde kundens, inte medborgarens – formeln för den moderna antidemokratin.
Berlusconi och hans drivna stab mäter själsdjupet i väljarkåren och finner sina allierade i det skrämda småborgerskapet, den lägre medelklassen som sköter sina butiker och småföretag; de har vant sig vid korruption, nepotism och framför allt vid att slippa skatt. Berlusconi lovar följaktligen att skicka dem 80 miljarder, cash, som ersättning för den under året inbetalda fastighetsskatten. De små familjerna känner Berlusconi som sin vän, trots att han håller horhus.
Berlusconi ingår i en italiensk tradition: ”Utlänningar tror ofta att Italien är Gramscis land. I verkligheten satt Gramsci i fängelse medan italienarna följde Mussolini”, säger den före detta premiärministern Massimo D’Alema i den politiska veckotidningen L’Espresso (7 februari).
I parlamentsvalet står den försiktigt reformistiska vänstern mot Berlusconis egenartat auktoritära, nyliberala och högerpopulistiska organisation.
I lägen präglade av djup fientlighet, skriver Gramsci, skapas en tredje kraft som för en tid kan upprätthålla samhällsbalans. En variant av cesarismen.
Tredje kraften gestaltas något motvilligt och fumligt ovant av Mario Monti, professionell ekonom, betrodd medlem av Bilderberg-gruppen och Coca-colas styrelse, före detta EU-kommissionär, numera livstidssenator och dekorerad med den italienska statens förnämsta ordnar. Monti prövade uppgiften som premiärminister från november 2011 till december 2012. Så kort var den tid Berlusconi mätt upp åt honom. Resultaten av den förnäme teknokratens årslånga regeringstid blev klena: Den ekonomiska katastrofen bromsades inte ens in. Statsskulden förblev svindlande hög, tillväxten fortsatte att sjunka. Bortåt 40 procent av ungdomarna saknar arbete.
Monti förblir ändå den tredje kraften. Han är nämligen respekterad av EU:s elit, beundrad av finansvärlden och han bemöts med välvilja av Vatikanen: Äntligen en mittenpolitiker med Gudstro och gedigna moralkonservativa ideal. Monti har försetts med eget politiskt parti och som nära medarbetare tilldelats postfascisten Gianfranco Fini.
Veckotidningen Economist, kapitalismens egen Pravda, ropar ”Go Monti, go”. Han lyder rådet men få väljare följer med på promenaden. Många fler föredrar Beppe Grillos sällskap.
Efterkrigstidens italienska medborgare har haft en enastående förmåga att övervinna de djupaste kristillstånd. Några av dem kan ha konsulterat Antonio Gramsci. Han skriver: ”Djupa nergångsperioder kan leda till militärdiktatur men i modern tid hanteras de oftast genom att parlamentet utropar en krisregering som skrämmer bort det politiska motståndet.”
Slutsatsen av Gramscis tes är given: Efter det italienska valet bildar vänstern regering tillsammans med Mario Monti och jagar i väg Berlusconi.
Kanske för all framtid. Han fyller ju snart 77.
