En bön i röd nöd
Lars Linder läser Göran Greiders nya stridsskrift
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2018-05-01
Hvad vilja socialdemokraterna? frågade agitatorn August Palm retoriskt när han landsteg i Malmö 1891. Hans svar, enkelt och kraftfullt, blev gnistan till en social och politisk väckelserörelse med oerhört genomslag i fattigdomens och klassorättvisornas Sverige.
Ett drygt sekel senare finns det goda skäl att ställa frågan igen, men svaren riskerar att bli betydligt diffusare. Socialdemokratin är i dag tynande över hela Europa. Till och med i Palms Sverige framstår den en gång så mäktiga vänsterrörelsen i dag som ett mittenparti, djupt osäkert om sina mål, sin riktning och sina väljare.
Ändå råder det ju knappast någon brist på stora frågor att ta tag i; klassklyftorna ökar i takt med otryggheten på samhällsbotten medan centrala pelare i samhället som skola, vård och polis vacklar under besparingskrav och motstridiga uppdrag. Och miljökatastrofen tickar obönhörligt vidare.
Ack, att en ny tids agitator kunde finna de rätta orden för att gjuta mod i förvillade sinnen, få blickar att klarna och vänstern att åter stiga mot ljuset!
Ingen kan anklaga författaren Göran Greider för att inte ha försökt. I åratal har han ihärdigt vattnat Rörelsens rötter i böcker som Liten ordbok för underklassen eller Liten katekes för de ännu vanmäktiga.
Och nu, i den yttersta av tider, kastar han ut ännu en livboj åt den sjunkande vänstern: Liten bergspredikan för socialister. Det är en klassisk stridsskrift med principprogram och allt, den söker ett tilltal hämtat från forna tiders arbetarmöten och den lovvärda ambitionen är att återvinna de stora moralfrågorna och de radikala orden åt socialdemokratin: kapitalism, socialism, solidaritet.
Det går väl – så där. Göran Greider har som alltid lätt att hitta bestickande argument för sin sak och besitter en avsevärd retorisk förmåga, men den förkunnandets malmklang man hoppas ska stiga ur texten vill inte riktigt uppstå. De olika avsnitten inleds med variationer av det uppfordrande anropet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!”, men det som följer känns sällan lika medryckande, oftare som en lång och duktigt resonerande opinionsartikel av, ja, Göran Greider.
Redan att det är valår komplicerar nog saken en smula, Greider är stridslysten och vill få med de viktigaste frågorna, men alla de luftiga politiska begrepp han vill få oss att genomskåda tenderar att dränera de stora orden på kraft. Där Jesus i sin bergspredikan prisar ängens liljor och himlens fåglar tvingas Greider tala om New Public Management, vinster i välfärden och utförsäljning av statliga bolag. Det sjunger inte riktigt.
Men jag tror också att Greider underskattar problemets egentliga vidd. Den postpolitiska förvirringen är på riktigt, det demokratiska samhälle som Palm och de stora agitatorerna en gång frammanade har internationaliserats, individualiserats och abstraherats intill oigenkännlighet, subjekt och objekt i klassernas kamp har fått oklara konturer och via nät och pensionsfonder har vi alla blivit aktörer och delägare i kapitalismen.
Att räta ut det krökta rummet, kortsluta seklet och kickstarta radikalismens hjärta på nytt är ingen liten uppgift och kräver mer än god retorik, i alla händelser ett betydligt mer energiskt intellektuellt fotarbete än det Greider samlat sig till här.
Mer smittsamt uppiggande är då den linje han drar bakåt i tiden, korta avsnitt som i citat frilägger en lång tradition av upproriska tänkare från revolutionären Olympe de Gouges och Pierre Proudhon till Moa Martinson och Sofie Eriksson i dagens SSU. Där, snarare än i resonemangen om dagspolitikens frågor, förnimmer man något av styrkan i den sociala rättfärdighetens evigt uppfordrande appeller.
”Se till, och du ska finna, att grundsoppan till allt ocker, tjuveri och rofferi är våra herrar och furstar – de ta allt skapat till sin egendom”. Det kunde vara skrivet av Occupy Wall Street på 2000-talet, men formulerades av reformatorn Thomas Müntzer för femhundra år sedan.
Den budkavlen för Greider vidare, och det är vackert så.
Lars Linder
Göran Greider medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Lars Linder, kritiker i Dagens Nyheter.
