Sara, 7, dog på flyktingbåt – Kärrholm raljerar om reguljärflyg
En stol i ett klassrum på Dalabergsskolan har stått tom sedan februari. När något av barnen i klassen vill sitta på den frågar de sin lärare Eva: ”Kan jag låna Saras stol?”
Nu finns det ytterligare saker i klassrummet som påminner barnen om sjuåriga Sara.
På katedern står ett inramat foto på flickan. Hon har flätor, lugg och en rosa tröja. Bredvid fotot brinner ett ljus. Framför katedern en stol där barnen kan sätta sig för att prata med Sara, eller bara hålla henne sällskap en stund.
I onsdags berättade Eva för sina elever att Sara inte längre finns. Att hon är död.
Det hennes kompisar i Uddevalla inte vet är att Sara klämdes ihjäl ombord på en uppblåsbar flyktingbåt.
De vet inte att Saras pappa hittade henne blå och livlös i ett hörn av den båt som var deras sista hopp. De befann sig på båten eftersom Sara, hennes mamma och syskon efter flera år i Sverige skulle utvisas till Irak med barnens pappa.
Allt det här vet däremot den moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm.
Ändå väljer han att lägga upp en printscreen på SVT:s artikel om 7-åriga Sara och skriva:
”Detta skär i hjärtat. SVT klargör dock inte pappans alternativ. Var han tvungen att dra med sin dotter på en överfull båt över Engelska kanalen? Varför återvände han inte till Irak (det går reguljärflyg varje dag) och tog det generösa stödet på över 50.000 kr per person?”
Bilden är väl beskuren så att Saras pappa, Ahmed Alhashimis, ord i ingressen inte ska synas: ”Jag lägger skulden på mig själv”.
Kärrholm länkar inte heller till SVT:s artikel för att ge sina många följare en chans att läsa om att familjen inte är säker i Irak och att Sara och hennes syskon är födda i Belgien respektive Finland.
I samma artikel står det att Storbritannien inte utvisar till Irak, vilket förklarar varför båtresan över Engelska kanalen var familjens sista hopp om att få stanna i Europa.
Kärrholm hade kunnat läsa den första publiceringen om Sara och genom en BBC-journalists ögon se hur pappa Ahmed river och slår sig på bröstet, ylar av sorg, gråter mellan orden ”jag kommer aldrig att förlåta mig själv”.
Kanske spelade inte detta någon som helst roll för Kärrholm, eftersom han anser lösningen enkel: åk till Irak.
Irak, världens tionde farligaste land för flickor och kvinnor. Där kvinnor knappt får jobba, där få har egna bankkonton, där flickor går i skolan alldeles för lite och där det finns förutsättningar som gör både våldtäkt och misshandel okej i rättsväsendets ögon.
I en intervju säger Ahmed, som är väl medveten om att sociala medier svämmar över av kritik om att han utsatte sin familj för fara:
”Om jag hade trott att det fanns så mycket som en procents chans att barnen skulle kunna vara i Belgien eller Frankrike eller Sverige eller Finland så hade jag låtit dem vara där. Allt jag ville var att mina barn skulle få gå i skolan. Jag ville inte ha någon hjälp. Min fru och jag kan arbete. Jag vill bara skydda dem, deras barndom och deras värdighet”, sa pappa Ahmed om sina tre barn.
Värdighet, det är något Kärrholm skulle behöva lära sig mer om.
Vad är det som driver honom till att raljera om reguljärflyg och återvandringsbonusar när ett barn precis har dött? Det är en inhuman syn på flyktingar, ett sätt att distansera sig. Det är mycket lättare att ge värdelösa och naiva råd än att se sin egen roll i tragedin.
Jag tvivlar inte en sekund på att Fredrik Kärrholm skulle göra allt för sin dotter.
En dag kanske han själv inser att allt för en mindre lyckligt lottad person kan vara att sätta sig på en gummibåt.
