HUNGERSKOGEN

Staffan Lindberg

, 

Niclas Hammarström (foto)

STOCKHOLM–HOIMA. Fyrabarns­mamman Rosset, 35, har aldrig ägt en bil eller suttit i ett flygplan.

För några år sedan fick hon ett nytt jobb: att ta hand om ut­släppen från våra hamburgare.

Men det var något man valde att inte berätta.

Lunchrusningen har lagt sig inne på Max-restaurangen i västra Stockholm och ensamätarna brer ut sig.

Vi har klickat oss fram på skärmen för självbetjäning. Tagit oss förbi erbjudanden att köpa till dippsås, mozzarella sticks, äppelpaj och chocolate lava cakes. Följt uppmaningen att tacka nej till kvitto av miljöskäl och ställt oss för att vänta på vår mat.

En tv-skärm varvar gröna budskap: det handlar om växtbaserade burgare och flergångsmuggar, planetkramande barnfigurer och undersökningar som rankat Max som den mest hållbara restaurangkedjan för 14:e året i rad.

Världen är på väg in i en klimatkris och en vanlig hamburgare släpper ut runt tre kilo koldioxid, lika mycket som en bilresa på två mil.

Samtidigt kan vi som besökare känna oss lugna. Max har betalat för träd som suger upp 110 procent av klimatgaserna från vår mat, alltså mer än vad som släppts ut.

Världen räddas för varje tugga.

Numren på skärmen segar sig fram. Vi letar oss in på hemsidan. Sedan 2008 har snabbmatskedjan planterat mer än tre miljoner träd i fattiga länder, som tillsammans uppges ha bundit över en miljon ton koldioxid.

På en bild syns en leende bonde under sitt träd i det varma kvällsljuset. Det ser bra ut, nästan för bra.

 
Det här reportaget börjar med att vi uppmärksammas på en studie om trädplantering. Den publicerades i november 2022, inför klimatmötet COP27, men har därefter gått obemärkt förbi i Sverige.

Det är förvånande eftersom det rör sig om det projekt i Uganda där Max planterat merparten av sina träd.

Och det är märkligt, med tanke på rapportens namn:

En fallstudie om hur klimatkompensation misslyckas

 
Äntligen blippar numret upp. Vi greppar brickan, slår oss ner vid ett bord och tar första tuggan.

Burgaren är saftig, pommes fritesen krispiga. Läsken bubblig.

 
Huvudförfattaren är anonym, men det finns en avsändare. En organisation vid namn Global Forest Coalition.

Först efter tredje påminnelsemejlet kommer svaret från organisationen, med länk till ett Zoom-möte. En policyrådgivare i Indien dyker upp på skärmen, men har få svar att ge om hur situationen ser ut i dag.

– Jag har inte hört något mer sedan rapporten skrevs.

Han ger oss namnet på författaren, som visar sig vara en av Ugandas mest etablerade miljövetare, David Kureeba.

Klimatkompensation handlar om att betala andra människor för att ta hand om våra utsläpp. Det kan ske genom att de minskar sina egna, till exempel genom att byta till mer miljövänliga spisar, eller att de binder utsläppen genom att plantera träd. Med våra plus-utsläpp och deras minus-utsläpp ska summan bli noll.

På senare år har kritiken mot klimat­kompensation ökat. FN-panelen IPCC pekar på risken för att systemet står i vägen för riktiga lösningar och att det kan leda till ökade utsläpp.

Utöver det har skandalerna duggat tätt.

Det har handlat om projekt som sålt 30 gånger mer krediter än det haft täckning för, om värdelösa så kallade ”fantomkrediter” och om hot om folk­fördrivning när olje­shejker köpt upp mark i Afrika i extrem skala.

Max trädplanterings­projekt, som heter Trees for Global Benefits och som funnits sedan 2003, har framställts som det goda undantaget.

De fattiga bönderna planterar träd på mark de kan avvara och får på så sätt extra inkomster. Det är småskaligt, lokalt, och har till och med fått pris av FN.

”Ett exempel framgångsrikt initiativ som integrerar miljömässiga och sociala mål för att adressera klimatförändringar på lokal nivå”, är AI-verktyget Chat GPT:s beskrivning.

Max förblir den största kunden, men även en betydande del av de mindre köparna är svenska, en brokig samling fackförbund, resebyråer, mässarrangörer, restauranger och privatpersoner.

 
David Kureeba återkommer nästan direkt. Över ett svajigt Whatsapp-samtal, som ständigt bryts, talar han om vad som mötte honom för ett och ett halvt år sedan.

Fattigdomen har inte alls bekämpats i projektet, uppger han. Utan tvärtom fördjupats.

Bilderna går inte ihop. Vi inser att det bara finns ett sätta att ta reda på mer.

Att resa till skogen.

Tre veckor senare.

Grönskan spränger upp ur den röda jorden, elvahundra meter över havet. Landskapet i västra Uganda liknar en lustgård.

Vi skymtar kvinnor på vatten­vandringar. Uppfattar sång från avlägsna kyrkor. 

Det är här, någonstans i Rift valley, som människan har sitt ursprung.

Klorofylltung luft letar sig in genom de öppna fönster­rutorna. Det är svårt att förstå att människor skulle behöva lida här, svårt att föreställa sig någon nöd, om det inte hade varit för studien i vår hand.

Vi närmar oss projektområdet i en Toyota-minibuss. Däcken är under­dimensionerade för de gropiga vägarna, men en jeep skulle väcka för mycket uppmärksamhet.

Vår researcher kom hit före oss och har redan blivit uppringd av personer som påstår sig företräda Ecotrust. Budskapet är tydligt.

– Ni får inte tala med bönderna utan vårt tillstånd, säger de.

Vi planerar inte att gå med på deras krav.

Han rör sig stelt och tungt, som om varje rörelse är en kamp. Träden måste bort, vartenda ett.

Samuel Byarugaba, 58, höjer macheten och utdelar ett hugg, med all sin vrede och frustration, medan sonen Jotham Asiimwe, 21, håller emot på stammen.

Tryckvågor fortplantas genom den dallrande efter­middags­luften. Snart brakar det till.

Det åtta meter höga trädet, som absorberat klimat­utsläppen från våra hamburgare, faller. Bonden stryker svetten ur pannan, tagen av ansträngningen. Pannan veckas. Han betraktar det fallna trädet under någon sekund innan han styr stegen mot nästa.

Enligt Max hemsida ska träden ha gett Samuel extra inkomster. De borde också ha minskat risken för torka, erosion och över­svämningar på hans mark, ökat den biologiska mång­falden och stärkt hans land­rättigheter.

Så varför hugger han ner dem?

En löpare flyttas diagonalt över brädet, ett torn slås ut. Barn­barnen Vincent, 11, och Clever, 13, fördriver tiden, men minuterna kryper fram.

Blickarna är matta. Magarna skriker efter mat.

– Jag tänker på kött och sås, säger Vincent.

Klockan är halvtre på eftermiddagen. De har ännu inte ätit en tugga i dag. En liten lerkruka kokar kassava och sötpotatis över öppen eld. Den ska räcka till Samuel och hans hustru och de femton barnen och barn­barnen som bor på gården.

Förr åt de frukost, lunch, middag och kvällsmat. Nu blir det bara ett eller två mål om dagen, uteslutande vegetariskt, och aldrig tillräckligt för att bli mätta.

Runt om oss prunkar växtlig­heten. Vad är det som har hänt?

Det var för åtta år sedan som Ecotrust kom hit. En man från organisationen förklarade att de kunde erbjuda familjen en unik chans att tjäna pengar.

– USA har problem med för lite syre i luften, förklarade han. Därför behöver de er hjälp att odla träd.

– Varför planterar de inte träd själva? frågade en granne.

– Det finns ingen plats i USA eftersom det står fabriker överallt. Afrika har plats...

Någon ytterligare tid för frågor fanns inte. Samuel och grannarna uppmanades att svara ja omedelbart, innan mannen gick vidare.

Att Samuels gård bara är två acres (lite mindre än två fotbolls­planer) och att all mark redan användes till att odla mat spelade ingen roll. Samuel skrev på, utan att få någon kopia.

Efteråt visade mannen hur träden skulle sättas, med sju meterskliv emellan. Det utgjorde den enda utbildningen Samuel skulle få.

Plantorna tycktes försvinnande små på åkern. Det som väntade omöjligt att visualisera.

Vi söker oss in i dunklet. Stammarna skjuter upp, ljusgrå, spikraka och nästan släta. De bär ingen frukt. Inget ätbart.

Träden var av sorten terminalia – en inhemsk art enligt Ecotrust men som ingen av bönderna vi möter sett i trakten tidigare.

De växte så det knakade. Redan efter tre år hade träd­kronorna lagt sig som ett tak över matgrödorna.

De sög åt sig ljuset, vattnet och näringen. Söt­potatisen kvävdes i mörkret, bananplantorna förtvinade. Inget kunde växa under kronorna. Det var det bönderna inte hade fått veta.

Samuel, hans fru och de femton barnen och barn­barnen stod utan mat.

– Jag brukade vara något som kallas modell­bonde, säger Samuel. Folk kom till mig för att lära sig om jordbruk och jag var stolt att visa vår gård. Vi hade nog med mat för att äta oss mätta och kunde sälja överflödet. Nu försvann allt.

Den första betalningen från Ecotrust skulle enligt kontraktet ha kommit första året, men dröjde två år. Den låg på motsvarande 1 100 kronor. Det räckte till mat i ett par veckor för storfamiljen.

Under åren som gått har han fått ytterligare två utbetalningar på samma summa. Det är allt.

På granngården, som inte gått med i projektet, växer grödorna som de ska. Samuel har tvingats tigga av släktingar för att familjen ska överleva. Ecotrust har hela tiden uppmanat honom att hålla ut.

– Det kommer mer pengar, snart.

Han har väntat, rädd för att bryta det kontrakt han skrivit under. Nu är situationen förtvivlad. Träden måste ner, vartenda ett. Sedan ska han sätta bananplantor och sötpotatis igen.

Om allt går väl, och regnen faller som de ska, kommer han kunna skörda om ett år. Och redan nu finns det de som har det värre, mycket värre.

I klimatkrisens tid finns det de som liknar träd­plantering vid en motstånds­handling, varje planta vid en strimma av hopp.

Den globala marknaden för frivillig klimat­kompensation är en snabbväxande business, som uppskattas vara värd över 20 miljarder kronor om året. Och det är de längst ner i kedjan som förväntas stå för grovarbetet.

Fattiga bönder, med minimal egen skuld för klimatkrisen.

Människor som Samuel. Och Rosset.

Ögonen har sjunkit in under den blanka pannan. Blicken är matt. Att sätta ord på familjens olycka gör ont, men historien måste ut.

Också änkan och fyrbarnsmammans Rosset Kyampaire, 35, söktes upp av Ecotrust. De övertalade henne att skriva på, trots att åkerplätten inte är större än en acre.

– De pratade om kol och amerikaner och att jag kunde tjäna extra pengar, säger hon.

Hon planterade tvåhundra träd över hela sin mark. Skotten såg gröna och späda ut, växtkraften omöjlig att ana.

Redan det andra året skrumpnade bönorna och kassavan. Det tredje kunde hon inte skörda alls.

Barnen hungrade, varför kom inte pengarna?

Svaren från Ecotrust, under deras årliga inspektioner, var undanglidande:

Det är så här vita jobbar

Ha tålamod

De kommer senare i år

Löftena har visat sig inget värda. Under åtta år har Rosset inte fått betalt en enda gång. För att överleva sliter hon som daglönare på andras gårdar. Hon plöjer från tidig morgon till sen kväll men maten i Uganda har blivit dyr, som överallt på jorden, och betalningen på 15 kronor om dagen är inte i närheten av att räcka.

– Jag är så stressad, säger änkan. Mina barn har ingen mat.

Minstingen Believe, 6, borrar in huvudet i mammas mage. Varje kväll får hungern honom att gråta sig till sömns.

Man kan gå in på Ecotrusts hemsida och ladda hem någon av de dussintals dokumenten. Kriterierna för hur bönderna ska ersättas är glasklara: pengarna ska komma år 0, 1, 3, 5, 7 och 10.

Betalningen kan visserligen hållas inne om träden inte uppfyller vissa specifika krav på stam­tjocklek och över­levnads­grad. Men några sådana påståenden har inte förts fram, träden har ju snarast vuxit för bra.

Rosset är inte omedveten om sina rättigheter. Hon känner till att hon skulle kunna gå till domstol och koppla in en advokat. Men hon vet också att hon inte ens har busspengar för att ta sig till närmaste stad.

De kraftiga händerna river sönder ett fallet blad i småbitar.

– Jag har redan börjat hugga ner dem, säger hon. Det är min enda chans.

Vi äter lunch på en lokal restaurang, bönor, ris, jordnötssås och chapati. En ung man kastar sig över det som blir över på tallrikarna.

Han äter girigt, som om han aldrig sett mat förut.

Solen bränner. Tröjorna klibbar i hettan.

 
Vi fortsätter framåt, genom böljande landskap. Regnen vräkte ner i februari, när det skulle ha varit torrt. Och nu, när de skulle ha fallit, kommer inte en droppe.

Grödor trängs undan när annan växtlighet tar över. En nöd i överflödet, som forskarna satt ord på:

Grön svält.

Jorum Basiina, 59, är lokal ledare i byn Kigaaga. Han gick själv med i projektet och har fungerat som talesperson för andra deltagare.

– Ecotrust vill bara driva upp så många träd som möjligt. De hetsar oss: plantera mer!

Huset är välbyggt, med rött tak och pelare framför dörren och avslöjar att familjen har tillhört de rikare här. Nu har de femtio getterna slaktats.

Enligt Jorum finns det ingen transparens. Ingen av bönderna har fått veta hur mycket pengar de har rätt till eller skälen till att de hållits inne.

En örn seglar hotfullt in över oss. Jorum reser sig hastigt, och tar några språng­steg för att sjasa in kycklingarna i hönshuset.

Under tiden läser vi igenom ett avtal.

Betalningen ska baseras på bedömd mängd uppsugen koldioxid som i sin tur ska multipliceras med ett marknadspris i dollar. Det är svårt att inte förlora sig bland decimaler, procent­satser och mått­enheter.

– Många här kan knappt skriva sitt eget namn, säger Jorum, när han fört hönsen i säkerhet. Och nästan ingen kan engelska. Varför får vi inte avtalet på vårt eget språk? Och varför står det inte hur mycket vi ska få?

Av det hundratalet bönder han står i kontakt med bedömer han att bara sex eller sju är nöjda med projektet.

– Det var de första som gick med. De hade oanvänd mark att plantera på och fick bättre betalt. Vi andra är mycket fattigare än innan. Nästan alla har börjat hugga ner träden eller planerar att göra det.

Han fixerar mig med blicken.

– Var är maten? Se dig omkring, var finns den?

En mager ko, som knappast skulle hålla måttet för att bli hamburger­kött, betar i gräset.

I västländerna, som köper krediterna, förvärras fetma­epidemin. I Uganda blir tillgången på mat allt mer osäker.

Trycket ökar, även på bönderna utanför projektet. Åker­plättarna är minimala och munnarna att mätta blir ständigt fler.

Vinden rasslar i klimatträden. Vi tar oss mellan gårdarna, staplar vittnesmål på varandra.

I höstas högg Herbert Rukundo, 58, ner alla sin träd. Kort därefter kom koordinatorn från Ecotrust till gården. Herbert anklagades för avtalsbrott och hotades med polis och fängelse om han inte genast återplanterade träden.

– Jag sa som det var, att vi svälter. Men de ville inte lyssna, säger han utanför sin lerhydda. Nu kan jag inte sova på nätterna.

På andra sidan kullen väntar Mauda Twinomngisha, 53. En gång hade hon en dröm: att skicka de tre döttrarna till universitetet, så att de skulle kunna bli sjuk­sköterskor och lärare.

– Jag ville att de skulle få ett bättre liv än jag och min man haft. Det var för deras framtid vi skrev på.

När maten försvann tvingades hon ta ut flickorna ur skolan. För ett par år sedan giftes de bort som barnbrudar, 14, 15 och 16 år gamla.

Träden är fällda, men Catherine, Jacline och Marion kommer inte åter.

Var sjätte år går projektet igenom en inspektion. Den senaste från 2019 har tagits fram av ett amerikanskt konsult­företag. Den noterar att bönder klagat på fördröjda betalningar och att dokumentation som visar att merparten av pengarna verkligen når bönderna saknats.

Om den systematiska hunger, som tycks integrerad i projektets kärna, står inte en rad.

Elias Ayrey, en amerikansk ekolog som arbetar med att utvärdera klimatprojekt, pekar på att kontrollanterna ofta är i händerna på representanter för projektet de ska inspektera.

– De körs runt i samma bil och får bara se en liten del av allt. Och att bara komma var sjätte år är alldeles för sällan.

Den var det industriella jordbruket och tillgången på billigt kött som en gång gjorde fast food-kedjornas expansion möjlig. Effekterna på såväl klimatet som djurhälsan har varit betydande.

Nu talas det om en ”red alert” för livsmedelsförsörjningen i klimatkrisens spår.

Under tiden fortsätter Max att lägga nya miljonbeställningar i Uganda, något som bidragit till att projektet nu expanderar in i världsarvet Ruwenzori-bergen, där nya bönder ska lockas att gå med.

”Max pengar har haft en tydlig inverkan på landskapet och människor som bor i det”, skriver den svenska återförsäljaren av krediterna, Zeromission – ett snabbväxande företag som i fjol omsatte 73 miljoner kronor.

I en intervju talar Max hållbarhetschef Kaj Török om green hushing snarare än green washing.

Att man talar allt för tyst om allt det goda man gör.

Fem kolsäckar står uppstaplade mot det knotiga jack­frukt­trädet. De utgör ändpunkten för det trädplanterings­projekt som skulle kompensera för våra hamburgare, hunger­skogens slut.

Svart rök sipprar upp mot det koboltblå himlen. Klimatträden förvandlas långsamt till kol.

Åttabarnspappan Robert Sunday, 44, rör runt i kolmilan. Dammet yr upp, han försvinner i molnet och dyker upp igen.

Fötterna är bara, kläderna trasor. Kind­kotorna skär ut, så att kraniet därunder går att ana.

Klockan är fem på eftermiddagen, de har inte ätit något sedan kvällen innan. Dottern Rachel, en flicka i röd klänning som ser ut som fem, snarare än nio år, sveper liksom sina syskon runt med händerna genom jorden på jakt efter de sista kolbitarna.

Under tio år har familjen bara fått två utbetalningar, på runt 550 kronor vardera.

Först vågade Robert inte hugga ner träden av rädsla för att anklagas för kontraktsbrott. Sedan nåddes han av den våg av fällningar, som svept fram som en löpeld över landskapet det senaste halvåret.

– Ecotrust kan inte ge sig på oss alla, säger han.

För pengarna från kolen ska han köpa kassava­plantor. Han tuggar en pinne, skruvar på sig.

– Vi får be till gud att det inte blir missväxt.

Röken stiger mot skyn. Utsläpp, som aldrig kommer att bokföras i några internationella register, från träd som främmande människor velat ha.

Vi har sett det förut. I barngruvorna i Kongo-Kinshasa och på Madagaskar, där mineralerna till våra elbilar bryts. Längs fiskarnas stränder i Västafrika, där kläderna vi tröttnat på dumpas.

Afrikas fattiga, som gjort minst för att orsaka klimatkrisen, betalar priset när vi ska ställa om.

Robert kånkar bort ännu en säck kol ut till vägen.

Rachel står kvar vid milan, vid resterna av träden som skulle skulle göra att vi kunde äta hamburgare med gott samvete.

Vi blickar ut över plätten, en ynka acre, som ska mätta tio munnar.

Ecotrust måste ha förstått att familjen aldrig skulle klara sig. Ändå drev man på för att de skulle plantera.

Vart har pengarna tagit vägen?

Det hörs ett svagt, raspande ljus, när barnhänderna förs runt i det brända. Annars är det tyst. Helt tyst, i den vidsträckta landskapet.

Men här och var har vi uppfattat viskningar, om gröna pengar och svarta affärer.

Frank Muramuzi, chef för miljö­organisationen Nape, står i kontakt med flera syster­organisationer i Europa, som tror att den här typen av klimat­projekt är ett sätt att lösa klimat­krisen och stärka bönderna.

– Jag försöker förklara att det vi ser, på plats, är att det inte fungerar.

Varför inte?

– Pengar kommer in, men det finns ingen transparens och korruptionen växer.

Elias Ayrey menar att det krävs en extrem öppenhet om pengarna inte ska försvinna på vägen.

– Varje betalning, till varje bonde, måste göras offentlig.

Vi hjälper Robert att lasta in kolsäckarna i minibussen och kör till marknaden.

Det har blivit dags att summera vad vi mött. Vi har besökt nio gårdar i två distrikt, Hoima och Kikuube, och djup­intervjuat familjerna där.

• Alla nio har planterat träd åt Ecotrust på mark som fram till dess använts för att odla matgrödor, med hunger som följd.
• En av nio familjer har inte fått några pengar alls. Övriga åtta har fått färre betalningar än vad avtalet utlovat. Någon förklaring till varför pengarna inte betalats ut har inte getts i något fall.
• De utbetalningar som gjorts har inte i något fall kunnat täcka upp för matförlusten.
• Ingen av bönderna har kunnat ge ett tydligt svar på hur klimatkompensation fungerar, vilka slutkunderna är eller hur mycket pengar de har rätt till. Flertalet uppger att de aldrig fick någon kopia på avtalet de skrev på.
• Två av familjerna uppger att de, som en direkt följd av projektet, tvingats gifta bort minderåriga döttrar.
• På åtta av gårdarna har träden nu fällts helt eller delvis i syfte att kunna återplantera grödor. Timret har bränts till kol.

Klicka på bilderna nedan för att läsa mer.

Vår undersökning är inte heltäckande. Projektet omfattar flera tusen bönder spridda över ett stort område. Men miljövetaren David Kureeba menar att problemet är utbrett och systematiskt.

– Vi är 45 miljoner människor som trängs i Uganda och de allra flesta lever redan på hungergränsen. De har ingen mark att avvara.

Han är kritisk mot företag som Max, som köper kolkrediter här.

– De borde plantera träd i Sverige. Det här är klimat­kolonialism.

Det var hans tidigare rapport, baserad på intervjuer med över hundra bönder, som drog oss till området. Uppgifterna om att något gått allvarligt fel i projektet fanns tillgängliga redan för ett och halvt år sedan.

Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare. Varför har de ansvariga inte reagerat?

Toyotan pressar sig upp på en höjd. Små åker­plättar brer ut sig under oss likt grön mosaik.

Vi anar den internationella flygplatsen som byggts för oljeindustrin, och som snart ska öppna. Markarbetena pågår för en 144 mil lång pipeline till Tanzania, som ska spränga genom dalen. Om bara ett par år kommer oljan att flöda här.

Solen sänker sig brandgul över Lake Albert.

Världen vid våra fötter tycks orättfärdig och delad i tu.

På svenska hamburgerrestauranger beställer gästerna klimatneutrala menyer. I hungerskogen väntar barnen förgäves på mat.
 

Läs Max svar här.