”Barnen här drömmer inte ens om att bli fotbollsspelare längre”

Sportbladets Erik Niva på plats på Afrikanska mästerskapen i ett Angola där misären är enorm och människors drömmar dör

LUANDA. De afrikanska mästerskapen pressades ner i en angolansk tryckkokare där krigssår mötte oljepengar och världens dyraste stad krockade med den mest hopplösa afrikanska fattigdomen.

Krutdurken detonerade med skotten i Kabinda.

Under en dryg vecka har Erik Niva varit i Angola och på plats följt turneringen som förändrat fotbollsvärlden för alltid.

”Angola var den mest skrämmande upplevelsen jag någonsin hade under alla de år jag åkte runt och spelade i Afrika. Vi var tvungna att flyga i cirklar hela vägen ner till flygplatsen, då någon sköt granater mot oss. Och inne på arenan var det minst 80 000 människor, trots att den inte rymde mer än 50 000.

Beväpnade soldater överallt”

– Bruce Grobbelaar, före detta målvakt för Liverpool och Zimbabwe.

Vad visste världen om Angola för en månad sedan? Att det ligger i Afrika. Kanske att det varit krig där.

Själv hade jag tjuvstartat lite. Redan i samband med VM 2006 hade jag skrivit en hel del om Angola; om blodet och oljan, om fattig och rik, om 30 år av inbördeskrig och livskampen därefter.

Jag trodde att jag hade hyfsad koll. I själva verket hade jag absolut inte en aning.

Jag har varit på märkliga platser tidigare och besökt gamla konflikthärdar förr, men redan under förberedelsefasen blev det uppenbart att Angola var något utöver det vanliga.

Att överhuvudtaget komma in i landet är svårt. Turistvisum hit har bara existerat i två år. Innan dess hade ingen ens kommit på tanken att någon kanske skulle vilja besöka landet.

Att därefter försöka organisera sin vistelse är direkt omöjligt. I stort sett alla utländska ambassader avråder sina medborgare från att promenera i Luanda. Själv har jag inget körkort, och när jag tittade närmare på saken visade det sig att det inte fanns några taxibilar i hela landet.

Järnvägarna är sönderbombade, inrikesplanen skakiga. När jag försökte boka biljetter från den ena spelorten till den andra fick jag besked om att det var omöjligt att göra från Europa. Av säkerhetsskäl har EU svartlistat de angolanska flygbolagen.

Har du någonsin försökt bygga upp ett helt land från noll? Angolanerna har haft sju år på sig sedan kriget tog slut och de kunde titta ut över en fullständigt skövlad nation. De afrikanska mästerskapen 2010 var tillfället att visa världen hur långt de hunnit.

När jag till sist landar i ett 35-gradigt Luanda möter en chaufför från hotellet upp. Innan vi åker vidare vill han visa mig något, så han släpar iväg mig på en snirklig tur runt halva flygplatsen.

Vi kommer fram till… en rulltrappa.

– Terminalen har renoverats inför mästerskapen. Tidigare fanns det bara en rulltrappa i hela Angola.

”Egentligen hade vi tänkt skicka vår andretränare Graham Arnold till Angola, för att studera Ghana som är vår gruppmotståndare i VM. Men när vi tittat närmare på situationen bestämde vi oss för att avstå av säkerhetsskäl. Det är hemskt att få rätt”

– John Boultbee, australiensisk landslagschef.

Ni vet vem 50 Cent är, va?! Amerikansk gangstarappare. Levt ett rätt hårt liv, tycker själv han är ganska tuff. Byggt en karriär på att rappa om våld, droger och fajten mot bistra livsvillkor.

När han gav en konsert i Luanda häromåret blev han rånad på scen. En liten kille rusade upp och slet av 50 Cent hans glittrande bling-bling-kedja.

Det är skillnad på fattigdom och fattigdom, på ghetton och ghetton.

Mitt hotell visar sig ligga i Cacuaco. Det skulle gå att kalla det för en förort till Luanda. Det skulle också gå att kalla det för slum.

Själva hotellområdet är det inget fel på – det är ett sånt här inhägnat fort, bevakat av vakter med kulsprutepistoler – men området runtikring är laglöst land.

När jag kommer fram står min japanske kollega Takashi Morimoto och förhandlar med hotelledningen. Han vill knalla 200 meter bort till en liten affär för att köpa frukt.

– Jag borrar ner huvudet och går jättesnabbt.

Hotellfolket nekar.

– Inte lika snabbt som en kula.

Lite senare samma dag träffar jag Martin Camus Mimb, som jobbar för franska magasinet So Foot. Han hade velat fotografera lite av den angolanska premiäreuforin, och brände av några snabba blixtar ut genom rutan när hans bil stannade vid ett trafikljus.

En kille hade då kommit fram till bilen.

– Han hade en ung tjej med sig och verkade inte det minsta upprörd, men så fort han var framme vid bilen drog han fram en automatpistol, säger Camus Mimb.

Märkligt nog var det inte fråga om ett rån. Figuren i fråga ville bara inte bli fotograferad, och efter att ha raderat bilderna lämnade han tillbaka kameran.

– Egentligen var det nog bara en vanlig diskussion. Men tydligen löser man sådana med vapen här.

”Vad är det egentligen som ligger bakom när stora europeiska klubbar nu vill få mästerskapen inställda? Är det uppriktig oro för säkerheten, eller beror det på mer själviska orsaker? Vi är inte i position att bedöma situationen från Europa. Ibland hör du talas om att det är oroligt i Londons förorter, och då undrar mina franska vänner om det är revolution i London. Jag avskyr den här skräckkulturen”

– Arsène Wenger, manager för Arsenal.

När Marcel Desailly väntat i en timme på sin ackreditering verkar det som att tålamodet börjar tryta.

– Ta mitt fotografi, ge mig min bricka – hur svårt kan det vara?

Då ska sägas att Desailly fått någon sorts vip-behandling, och omedelbart hamnat längst fram i den orörliga kön till den

enda dator som behandlar utländska

journalisters ackrediteringar. Själv får jag vänta i drygt sju timmar innan det blir min tur.

– O sistema, konstaterar luttrade angolaner, och gör tummen ner mot den ensamma dator som uppenbarligen inte fungerar något vidare.

Ska man överleva de afrikanska mästerskapen med förståndet i någorlunda behåll måste man snabbt utveckla ett sorts zenbuddhistiskt tålamod.

När Moçambique skulle åka till ett av sina träningspass var deras poliseskort försenad. Då de väl kom fram till arenan hade det blivit mörkt, men trots att det svärmade av folk med olika sorters officiella funktioner fanns det inte någon med befogenhet att slå på elljuset.

Till sist kördes några bilar in på löparbanorna runt planen. Moçambiques fotbollslandslag tränade i skenet av deras helljus.

De lyckades i alla fall genomföra sitt pass. När Malawi skulle spela den livsviktiga andra gruppspelsmatchen mot värdnationen fick de över huvud taget inte tillgång till någon träningsplan.

– Tre gånger åkte vi till arenan, bara för att mötas av något lokalt lag som redan använde planen. Och som envist vägrade flytta på sig. Vi har inte lyckats träna en enda minut under de två dagarna före matchen, säger Malawis förbundskapten Kinnah Phiri.

”Det är det värsta som hänt i mitt liv. Jag hade presschefens hand i min när han drog sitt sista andetag. Varför drabbades vi? Varför Afrika? Varför allt detta dödande i modern tid, på 2000-talet? Varför? Varför? Varför?”

– Emmanuel Adebayor, togolesisk landslagsstjärna.

Luanda är en stad som är byggd för cirka 500 000 invånare. Ingen vet säkert, men den vanligaste uppskattningen är att det numera är ungefär 8 miljoner som bor här.

För utländska besökare för det med sig en dos dagliga frustrationer – vägarna är så osannolikt överbelastade att man brukar snitta ungefär en mil i timmen – men för en majoritet av Luandas befolkning innebär det en misär som är svår att ens föreställa sig.

När de lokala chaufförerna tröttnar på att sitta fast i de eviga trafikstockningarna brukar de kasta sig in på de gropiga grusstigar som skär igenom slumkvarteren. Det är skakande upplevelser, på mer än ett sätt.

I de här kåkstäderna – musseques, på angolansk portugisiska – finns vare sig elektricitet eller rinnande vatten. Undernärda småbarn leker i kloakliknande rännilar, och dör fortfarande i 1800-talssjukdomar som kolera, difteri och polio.

Fotbollssagor brukar handla om maskrosbarn som kämpar sig upp ur betongen, men det här är barn som aldrig ens får chansen att besegra oddsen.

De flesta av dem kommer inte att leva till 30.

Några otroliga undantag går fortfarande att hitta – i den angolanska truppen är till exempel Mantorras och Zé Kalanga uppvuxna i såna här områden – men nuförtiden kommer faktiskt de allra flesta afrikanska spelare från hyfsat väletablerade familjer eller från en trygg miljö på landsbygden.

Min chaufför Feliciano nickar mot en liten kille som trots allt lyckats hitta någon sorts boll att studsa mot en vägg av korrugerad plåt. Han är klädd i en slarvigt hemmasydd angolansk landslagströja.

– Barnen här inne drömmer inte ens om att bli fotbollsspelare längre, men de drömmer ändå om fotbollssporten. För dem är Manucho och Flávio som seriefigurerna om superhjältar var för oss, något från ett annat universum. Den där tröjan är hans Stålmannen-mantel.

När jeepen till sist skumpar ut någonstans i Luandas centrum är det som om världen den just kört igenom inte längre finns.

Här inne får du inte en halvdan pizza för mindre än 200 kronor. Oljepengarna som pumpas fram ur raffinaderiet nedanför kåkstäderna har gjort så att Luanda flera år i rad utnämnts till världens dyraste stad, före främst Oslo och Tokyo.

”Jag tror inte att världen någonsin tidigare begärt att ett land ska ta ansvar för vad som händer i ett annat land. Om det är krig i Kosovo och VM i Tyskland så är det ingen som frågar sig ifall det verkligen går att spela VM i Tyskland”

– Danny Jordaan, vd för organisations­kommittén runt VM 2010.

Det angolanska folket försöker på egen hand att göra de afrikanska mästerskapen 2010 till en fantastiskt färgsprakande röd-svart-gul-fotbollsfiesta, men det här var aldrig påtänkt som deras turnering.

I grund och botten var den planerad som ett sorts geopolitiskt smörjmedel. Kina får olja, i utbyte mot att de bygger fotbollsarenor åt Angola. Den angolanska enpartiregeringen får ett första skinande efterkrigsspektakel att visa upp för omvärlden.

Fotbollen är ju numera den absolut enklaste genvägen till global uppmärksamhet – men det är inte bara gamla murkna statsapparater som har kommit till den insikten.

Anneli Botha arbetar för det sydafrikanska säkerhetsinstitutet, och menar att terrorattentatet mot den togolesiska spelarbussen riskerar att flytta in fotbollssporten i en skrämmande ny era.

– Fotbollsturneringar innebär så kallade mjuka mål. Här behövs inga massförstörelsevapen. En terroristorganisation kan hamna överst på nyhetsagendan med några få maskingevär. Att världskända spelare kommer till en plats med så stora interna slitningar som Angola är ju som en gåva för någon som desperat försöker dra uppmärksamhet till sin sak.

Hotet mot VM i Sydafrika behöver inte vara större än hotet mot något annan fotbollsturnering, men från och med nu kommer varje stort mästerskap som spelas under ett högst verkligt skräckscenario.

– En attentatsman behöver inte komma åt spelarna eller ens ta sig in på arenan. Folksamlingar vid till exempel storbildsskärmar är ju vidöppna måltavlor.

Vad vet världen om Angola idag? Att det ligger i Afrika. Kanske att det varit krig där.

Och att den separatistiska FLEC-gerillan söker självstyre för Kabinda-enklaven, då den menar att intäkterna från regionens oljeresurser inte tillfaller folket som faktiskt bor där.