Han vann folkets hjärtan
PEKING. Det blir en klassisk svensk OS-bild.
En medalj på golvet framför podiet. En tom plats på prispallen.
Ara Abrahamian vann inte guld den här gången heller – men han vann folkets hjärtan och skrev för evigt in sig i den svenska idrottshistorien.
OS-historien är inte särskilt fylld av protester.
Tommie Smith och John Carlos i Mexiko är en.
En sydkoreansk boxare som satt kvar på golvet i ringen, långt efter att lamporna släckts och publik och arrangörer och motståndare gått hem, är en annan.
Jessie Owens segrar – subtila demonstrationer i sig, men ändå ett slags politiska handlingar riktade mot Hitler – i Berlin är några till.
Men annars brukar OS-deltagare vara städade varelser som tar sina nederlag med böjt huvud och mössan i handen.
Sån är inte Ara Abrahamian.
Hans protest i går är redan klassisk och kan brytas isär i tre delar:
?Dels han utbrott mot domarna vid brottningsmattan
efter förlusten i semifinalen. Ett utbrott som innebar att han inte tackade domare och motståndare efter matchen. Och när han stötte på en av domarna på väg ut från arenan så flydde domaren till de andra i hans beryktade skrå. Han skönk ner på en stol. Ara stod framför honom och möttes av ett flinande – ja, det såg faktiskt ut som om han hånflinade – leende.
Då skrek Ara:
– Fucking thieves. Jävla tjuvar.
Och så det lite mer lågmälda:
– Screw you motherfuckers. Som jag avstår från att översätta, men så mycket kan jag avslöja som att det inte är uttryck för respekt. Domaren slutade flina, och om man tittade noga tyckte jag att man kunde se både ett uttryck för förakt och för skam i hans ögon.
En nacksving på etablisemanget
Men när det gäller brottningsdomare och deras känslor och heder kan man inte vara nämnvärt säker, så mycket har jag lärt mig.
I normala sporter hade en sån här scen inneburit att Ara Abrahamian varit avstängd för resten av säsongen, men brottning är inte som andra sporter och Ara fick komma tillbaka.
4?Protestens del två var hans beslut att faktiskt komma tillbaka. Övertalad av två vänner och svenske OS-basen Stefan Lindeberg som sa de magiska orden att gå in nu och bevisa att du är världens bästa brottare. Då bestämde sig Ara för att göra just det.
En protest så god som någon.
Och han bevisade det.
Segern i bronsmatchen var odiskutabel. Ett nacksving på brottaretablisemanget.
?Så den sista, avslutande protesten.
När Ara Abrahamian fått sin medalj kastade han den med lätt hand framför podiet, lämnade prispallen, brottningshallen och brottningsvärlden med den mest föraktfulla gest man överhuvudtaget kan visa – utan att direkt fysiskt spotta den i ansiktet.
En av idrottens värsta Kalle Anka-sporter
Ara spottade däremot en hel korrumperad idrott rakt i deras känsligaste punkt genom att visa att han faktiskt skiter i deras nersolkade, och numera ganska patetiska sport, där en segrare stundtals kan se ut som en andra klassens pajas medan en förlorare kan se ut som turneringens få brottare med ryggrad nog för att stå för sin heder.
Överhuvudtaget har brottningen blivit en av idrottsvärldens värsta Kalle Anka-sporter.
Reglerna ändras hela tiden och blir bara allt mer löjliga och obegripliga. Vem kom exempelvis på att man ska avgöra parterrläge genom att dra en bingoboll?
Jag tycker inte Ara behöver sörja att det här var hans sista match.
Det går tydligen inte att kasta längre
Om ni inte har tittat så mycket på OS-turneringen tidigare så kan jag berätta att en normal match går till så här:
Först bökar brottarna i en minut. Det går tydligen inte att ta några grepp och göra några kast längre. Inga maror, nacksving eller krysstag.
Efter en minut drar mattdomaren en bingoboll ur en påse som bingoutroparen kan styra hur han vill. Den som förlorar bingodragningen får gå ner på knä.
Där lägger han sig platt på magen och försöker krypa ut från mattan. Han kryper förvillande likt hur en alligator rör sig på land.
Ibland utdelas poäng för ”bra försök”. Väldigt få vet vad ”bra försök” är.
Ibland får man kanske också poäng för att dåligt försök. Det verkade så i alla fall. Ibland får man poäng för att man varit minst passiv. Ibland mest.
En amerikan hoppade i går – som omväxling, antar jag – upp på ryggen på en tysk. Det var deras brottning.
Kanske trodde han att det var enda sättet att få poäng.
Brottningen har ett hot över sig att bli uteslutna från OS, vilket ju skulle vara ett märkligt beslut i sig eftersom det handlar om en av OS:s klassiska sporter. Men tittar man på Sveriges tre senaste mest spektakulära OS-medaljer så har de ju alla varit nästan helt obegripliga.
?Mikael Ljungbergs seger i Sydney 2000 vanns på en poängberäkning som ingen förstod, allra minst Ljungberg själv.
Ara Abrahamian i Aten förlorade finalen mot en ryss på ett sätt som ingen riktigt kunde förklara. Även den gången vägrade Ara till en början att ta emot medaljen.
Och så i går – ännu en tegelsten i huvudet på en sport som tappat allt mer i betydelse och marginaliserats till en av OS mera löjliga, mest till för de närmast sörjande. Ara Abrahamian accepterar inte den utvecklingen. Det är bra. Jag tycker att hans protest i går var viktig och nödvändig. Politik, korruption och pampar som kliar varandras ryggar och bara ser till sina nationella brottares intressen borde verkligen inte få förstöra en av idrottsvärldens klassiska sporter.
Därför, alla inblandade:
Ge Ara Abrahamian Bragdguldet i år.
Han gjorde det ingen annan skulle vågat. Han sa ifrån i en värld där nästan ingen annan vågar säga ifrån.
En bragd, ta mig fan.