Han vågar drömma om det omöjliga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-12
Simon Bank om Chad – drömmaren
TURIN
OS är en dröm, och det finns inga som drömmer bättre än amerikaner.
Den här gången heter han Chad.
En amerikansk drömmare.
En amerikansk dröm.
Jag var där för att såga. Jag erkänner det.
Jag promenerade bort till skridskoovalen med ett snett leende, en trimmad motorsåg i väskan och katekesen höjd till attack i min knutna svennehand.
Nu ska han få.
Chad Hedrick är detta OS Michael Phelps. Ett underbarn från USA som, utan att förstå hur svårt det är, dundrat ut och berättat för hela världen att han minsann tänker sopa hem varenda guldmedalj som finns.
Simmar-Phelps sa åtta. Han var inte nära.
Skridsko-Hedrick har sagt fem.
Det kan gå.
De största drömmarna är amerikanska
Jag gillade aldrig Phelps fjantigt orealistiska målsättning i Aten-OS. Det luktade för mycket konstruerat reklamjippo och för lite substans, jag skrev om det redan när han gick i vattnet. Men jag vet inte, jag kan ha haft fel.
Kanske var det bara amerikanskt.
De största drömmarna är ofta det.
När Chad Hedrick några timmar senare står en halvmeter framför mig och min strimlade katekes, med en tandrad som en fluorescerande Ölandsbro, vill jag inte såga längre. Jag vill köpa popcorn och slå mig ner i en fåtölj och bara titta på honom.
Chad är den perfekte hjälten.
Han har just åkt 5 000 meter som ett schweizisk kvalitetsur. Där de andra (som den sorgsne tvåan Sven Kramer) fladdrat och tappat formen har han trätt varv efter varv på strå. Som en pedant: 29.2, 29.2, 29.3"
Hans stil är kraftfull och bred, inte alls lika estetisk som de klassiskt skolade holländarna som trillat ner i skridskogrytan som barn.
Chad Hedrick är en inlinesåkare som bytte sport för fyra år sedan, en kaxig uppstickare som (detta är oerhört) lyckats få Hollands näst största bank som sponsor.
"Jag kom inte hit för att vinna ett guld"
Nu står han här, en halvmeter bort, och låter som en amerikansk film om framgång:
- För exakt tretton år sedan dog min farmor i cancer. Den här dagen satt hon där uppe och såg mig vinna.
- Alla som skrattade åt mig i början, de som hånade mig och sa att jag skulle sluta - de förstod inte hur stort mitt hjärta är.
Och så, med ett ännu bredare leende:
- Jag kom inte hit för att vinna ett guld. Jag ska vinna mycket mer.
Chad Hedrick är från Texas, en stat som enligt schablonbilden befolkas av rejäla karlar med stor vilja och en sjuhelvetes envishet. Lance Armstrongs stat. Utöver envisheten är de inte särskilt lika. Lance är en familjeman, Chad är en MTV-kille som gillar att leva livet på den vilda sidan. Efter guldloppet mullrade en sydstatsröst från hallgolvet om att "det är alltså så man vinner OS? Med en massa sex och en massa party?".
Kanske det.
Men det är intressantare att han vågat sätta det otänkbara som mål. Som när Zlatan pratar om guld i fotbolls-VM. Inte för att det är troligt, utan för att det är möjligt. Eller åtminstone bara lite omöjligt.
En hårdhet som kan skära genom sten
Den där hårdheten finns, på gott och ont, i USA. Jag vet hur det fungerar bland simmare och friidrottare, som under långa tävlingsdagar med sex-sju-åtta race tvingar fram en hårdhet som kan skära genom sten.
När den hårdheten kombineras med kompetens och ett fuck-off-finger mot alla gränser kan det omöjliga implodera.
Det finns ett fantastiskt avsnitt av tv-serien Vita huset - äh, det finns många , men det finns ett speciellt - som handlar om amerikaners behov av att drömma.
Presidenten förbereder sitt tal till nationen, och vill skriva in ett löfte till folket. Han vill bota cancer på tio år. Inte för att han är säker på det utan för" att regera handlar om att våga drömma.
Jag vet inte om Chad Hedrick kommer
att regera OS och ta sina fem guld.
Men han vågar i alla fall drömma.
Hedricks fakta
Simon Bank