NU SLÅR VI NORGE
Ett VM är alltid dess dueller.
Ett VM är också de stora vinnarna – och de oförglömliga förlorarna.
Det här är den definitiva guiden till vilka som får fira och vilka som får gråta.
När jag landar i Oslo är det första som slår mig den enorma rikedomen.
Norrmän skiter pengar; dyra bilar, dyra byggnader och dyra vanor.
Det andra som slår en är den totala misären. Runt Centralstationen står knarkarna i makabra drivor. Jag har inte sett något liknande sen Vancouver under OS, men i den stadens fanns det en rimlig anledning; alla västkustens knarkare i Nordamerika vallfärdade dit eftersom lagarna var mest liberala där.
Ville man knarka ihjäl sig i Vancouver fick man, kort sagt, det.
Varför det finns såna horder av gravt påtända knarkare i världens rikaste stad Oslo är mer av en gåta, Kanske är det välfärdsstatens tragiska ”Orphans of wealth”, som Don McLean kallade dem.
Eller också vill de bara knarka ihjäl sig i lugn och ro och får göra det i landet som flödar av olja, honung och heroin.
Kanske. Jag vet inte, men jag kan inte säga att det är särskilt bra reklam för vare sig Norge, Oslo eller för VM.
Men nu skiter vi i det.
För nu är det VM-feber.
Total solförmörkelse
Att säga att norrmännen är förväntansfulla inför VM i nationalsporten är som att säga att Libyens folk är lite småsugna på att se Kadaffi hänga med fötterna i luften eller att killen på Munchs ”Skriet” mådde lite halvrisigt den dagen.
Norge genomgår just nu en total solförmörkelse när det gäller det egna omdömet och verklighetskontakten.
Och allt detta kanaliserar de i två små människor från Tröndelag.
Inte sen OS i Sydney 2000 och Cathy Freeman har en hel nations förväntningar varit så omslutande som de som just nu lagts på de späda axlarna på Petter Northug och de mera traktorliknande skuldrorna hos Marit Björgen.
Det syns direkt.
Hela flygplatsen är draperad av reklam om de norska skidåkarna. Flygtåget likadant, taxin också, bussen också.
Karl Johan är draperad – hela Oslo är fullt av budskapet att Norges sak är Petters och Marits och att Petters och Marits sak är Norges.
Landets största tidning VG slår fast att de ska ta nio guld.
Nio. Varken mer eller mindre.
Tanken på att det skulle kunna bli mindre, eller kanske till och med noll, är lika hotfull som tanken på att Nordsjöoljan skulle ta slut eller att Sverige skulle ta alla medaljer.
Jag blir, så fort jag landat, uppringd av norska radions P4 som vill ha med mig i en debatt om hur det går i VM.
Klarar inte av hysterin
Självklart sa jag det de ville – eller inte ville – höra.
– Jag tror att Marit Björgen vinner allt – utom möjligen sprint. Om hon nu ställer upp i sprint, hon är ju inte dum den bruden.
– Ja, men Petter då, sa programledaren, lika övertänd som flåsande.
– Han vinner inget guld alls, sa jag.
Det blev helt tyst. Tystnad i radio kan vara bedövande. Är den längre än två sekunder är den en publicistisk solförmörkelse.
– Nu...eeeh... får du förtydliga dig lite? sa mannen.
–Northug klarar inte den här hysterin; dålig uppladdning, dåligt fokus, för mycket press, sa jag och jag kände hur etern blev till en sövande lusekofta över hela Norge.
– Icke ett gull?
– Nja,.. kanske i femmilen då. Kanske ett litet gull.
– Ett littet?
– Ja.
– Takk.
Aftonbladets