Jag har inte en aning om hur svensk sjukvård fungerar

”Rädslan finns där alltid. Den att upptäcka att något är fel, och sen inte få hjälp.”

Hur fungerar den svenska sjukvården?

Det är ett ständigt diskussionsämne.

Jag har faktiskt inte en aning.

Rädslan finns där alltid. Den att upptäcka att något är fel, och sen inte få hjälp. 

Det finns solskenshistorier, som när någon i min närhet ramlar ner från en stege, lyckas ta sig till en närliggande vårdcentral och möts av två sysslolösa läkare.

Men man vet aldrig vad som väntar. I det här fallet hade svaret likaväl kunnat bli: åk två och en halv mil till akuten.

Att åka till akuten var svaret jag fick på en annan vårdcentral när jag hade en konstig utväxt på ett finger. Jag gjorde som de sa, åkte dit där en läkare konstaterade att han inte hade en aning om vad det var.

”Men om du skyndar dig till femte våningen så finns det en hudläkare där som är kvar en halvtimme till”.

 

Med andan i halsen tog jag hissen upp, fick diagnos och utväxten bortbränd med laser. Läkaren talade varmt om min svärfar, som jag frågat om hon kände, gav mig sitt visitkort och sa att jag kunde ringa när som helst om jag fick problem.

Att min man har släktingar inom vården har räddat mig flera gånger. En gång sa min vårdcentral att de inget kunde göra när den antibiotika de skrivit ut för min njurbäckeninflammation inte fungerade.

Jag ringde min mans kusin som sa: ”du behöver ett annat sorts penicillin”, och så skrev han ut det, och jag blev frisk.

Denna känsla av att ha blivit räddad i sista sekunden, av en rad tillfälligheter, skapar oro. Inte blir det bättre av att man inte längre kan ringa till min vårdcentral.

Sist jag försökte sa en telefonsvarare att de skulle ringa tillbaka om en vecka. 

 

Lättakuten på förmiddagarna är nedlagd. Min vårdcentral har blivit en öde, ointaglig borg dit man inte längre har tillträde, och där ingen svarar i telefon.

Inte blir det enklare när man ska operera ögonen för starr, eller ta bort fläckar hos hudläkaren.

Då finns det istället massor av alternativ. Vilket ska man välja, på den här marknaden? Man ringer vänner och bekanta för goda råd. Från det allmänna finns ingen ledning.

Allt detta bleknar om läget verkligen blir allvarligt, som för ett tag sen när jag hamnade på akutmottagningen på det stora sjukhuset.

Mina tio timmar där var som en ond, overklig dröm. Jag tänkte om och om igen orden ”Dantes inferno” medan gamla människor i dubbla rader i korridoren verkade ligga döende mitt framför mina ögon.

”Akutmottagningen är dimensionerad för en tredjedel så många patienter som är här nu”, sa den unge, likbleke läkaren som till slut, framåt morgonen, beställde en datortomografi av min hjärna.

 

När jag äntligen kunde åka hem satt kvinnan med blodpropp i benet som tillbringat hela natten med mig i väntrummet kvar och väntade på sin tur.

Jag slukar artiklar om fungerande sjukvård, som till exempel den i Borgholm, där varje läkare har 1 000 listade patienter som har doktorns direktnummer.

”Jag känner en oerhörd trygghet”, säger en 78-årig kvinna.

Men i Stockholm där jag bor går utvecklingen åt fel håll. 

Vad gör vi åt det? Jag har inte den blekaste aning.


 Snart är det dags för en ny omgång vaccin mot covid-19. När ska man ta det? När det gått sex månader sen förra sprutan, eller när det nya, uppdaterade vaccinet har kommit? Ingen aning.

 Den ena efter den andra i bekantskapskretsen får bältros. Det verkar vara riktigt vidrigt. Fungerar mitt gamla bältrosvaccin fortfarande, eller måste jag betala 4900 kronor för det nya? Ingen aning.

 Jag hör inte vad barnbarnen säger när de går bredvid mig, eller maken när han är i ett annat rum. Kanske dags att göra ett hörseltest? Vart går man, vilka är bäst, vad kostar det, hur funkar det? Ingen aning.

Följ ämnen i artikeln