Att klara klimatmålen innebär ett oerhört trolleritrick
Regeringens klimatpolitik sågas inte oväntat av Klimatpolitiska rådet.
Hur regeringen ska nå målen till 2030 är ett mysterium, när utsläppen kommer att öka de kommande åren.
Det kräver oerhört kraftiga utsläppsminskningar mot slutet av årtiondet – ett trolleritrick som ingen vet hur det ska gå till.
Förra våren skrev en utredare, med ansvar för klimatfrågor på Liberalernas riksdagskansli, följande på Twitter:
”Reduktionsplikten är vårt verktyg för att nå klimatmålen i transportsektorn. Alternativet är förbud och ransonering eller att överge klimatmålen.”
Tweeten uppmärksammades för ett tag sedan av tidskriften Aktuell hållbarhet: Utredaren hette nämligen Daniel Westlén – i dag är han statssekreterare hos klimatminister Romina Pourmokthari. Med uppgift att genomföra regeringens klimatpolitik.
För honom borde dagens rapport från Klimatpolitiska rådet innebära bekymmersam läsning. Reduktionsplikten ska enligt Tidö-avtalet ligga på ”EU:s miniminivå” (även om ingen vet var den ligger). Korten han därmed har att spela med är alltså förbud, ransonering eller – överge.
Fördubblad takt
För att klara vårt långsiktiga mål till 2045, konstateras det i Klimatpolitiska rådets rapport, måste utsläppen minska med två miljoner ton varje år fram till 2045.
I genomsnitt har dock utsläppen minskat med knappt 0,8 miljoner ton sedan 1990.
Takten måste alltså mer än fördubblas.
Men den politik som den nuvarande regeringen hittills beslutat eller aviserat förväntas bidra till att utsläppen av växthusgaser ökar under de allra närmaste åren, Klimatpolitiska rådet uppskattar att den slopade reduktionsplikten kommer att öka utsläppen med 1 miljon ton per år till 2030.
Det gör det naturligtvis oerhört svårt att nå etappmålet för inrikes transporter till 2030. Men påverkar också möjligheterna att nå det övergripande nationella etappmålet för 2030.
En trollkarl måste in
Rådet konstaterar: För att kunna kompensera den förväntade utsläppsökning kommer regeringen att behöva presentera mycket långtgående nya insatser inom inte minst transportsektorn. Samtidigt slår man fast att möjligheterna att i möjligheterna hämta igen detta i andra sektorer är små.
Det är alltså inte bara en minskning som behövs, utan en årlig minskning så enorm att den kompenserar för den utläppsökning vi kommer att få.
Det som behövs är snudd på magi.
Och det har förvisso funnits trollkarlar förut.
Norman Borlaug hette den agronom som genom bland annat växtförädling lyckades få världens skördar att öka något enormt, och som gjorde att 70-talets domedagsprofetior om överbefolkning kom på skam. Det sägs att han räddaden en miljard människor från svält.
Han är en portalfigur för människans tro på framsteg, innovation och modernism, att vi löser de knipor vi satt oss i.
”Obekväm sanning”
Men kritiken mot magiskt tänkande i klimatdebatten finns från såväl höger som vänster.
”Det är en obekväm sanning att tänkta klimatlösningar ofta vilar på magiskt tänkande, vilket i praktiken kommer att göra dem dyrare och mindre effektiva, förutom att inge folk falska förhoppningar genom fagert tal om ambitiösa mål som inte vi inte är i närheten av att nå”, skriver exempelvis den borgerlige ledarskribenten Mattias Svensson i sin bok ”Den öppna klimatpolitiken och dess fiender”.
För de svenska klimatmålen ligger trots allt fast – vid den masten har klimatminister Romina Pourmokhtari surrat sig sen länge.
Finansminister Elisabeth Svantesson har slirat betydligt mer på frågan, först hävdat att det inte var säkert att vi skulle nå målen, därefter menat att hon blivit misstolkad och att målen ”självklart” ska nås.
I bakgrunden skramlar Sverigedemokraterna med vapnen och det ständiga hotet om en regeringskris.
– Varenda person som har röstat på Liberalerna ska veta att vi stångar oss blodiga, sa Pourmokhtari häromdagen i en DN-intervju.
Men när regeringens handlingsplan läggs fram i höst återstår att se om det blir förbud, ransonering eller att överge.
Eller helt enkelt ren magi.
Här finns senaste nytt om klimatet – varje