Polisläckorna ett tecken på ökad korruption
Mutor, riggade affärer, smutsiga offentliga upphandlingar.
Men även förälskade poliser som läcker hemligheter till gängkriminella är en del av den växande svenska korruptionen.
Vad är egentligen korruption?
När detta missbruk av maktposition för egen vinning uppmärksammas, tenderar det att handla om människor med en moral mer elastisk än en gummisnodd och snabba cash i sikte.
Men en utomordentlig journalistisk granskning som Dagens Nyheter har gjort handlar om någonting annat.
Nämligen honungsfällor och polisläckor. Poliser och civilanställda utredare som förälskar sig i grovt kriminella män och börjar förse dem med sekretessbelagda uppgifter.
För gangsters är givetvis upplysningar om allt från vad de är misstänkta för till var fiender eller vittnen kan tänka befinna sig fantastisk information.
För polisen är det här hotet närmast att betrakta som en katastrof. En katastrof för tilliten mellan kollegor och för arbetsmoralen.
På sikt är det någonting ännu värre, nämligen ett minskande och möjligen rent av förlorat förtroende för polisen och för staten.
Det må låta alarmistiskt, men infiltration av det här slaget är farligt för demokratin.
DN:s granskning visar att det har gjorts 514 anmälningar om misstänkta läckor sedan 2018 och att minst 30 polisanställda har sparkats eller sagt upp sig efter att ha konfronterats som säkerhetsrisker.
Där finns den unga poliskvinnan som försåg sin grovt kriminelle pojkvän med information. En fiende blev grovt misshandlad, en annan är spårlöst försvunnen.
Där finns kontrollanten vid gränspolisen som sålde hemliga uppgifter till kriminella gäng. Kort efter hennes slagningar på två män blev de mördade.
Där finns den civilanställda kvinnliga utredaren som hade sexuella relationer med fyra gangsters och som avslöjades med att läcka.
I några av fallen har de avslöjade fått jobb inom andra myndigheter där de fortsätter att handskas med sekretessbelagd information.
Skäl att ta sig för pannan saknas sannerligen inte.
Hur stort mörkertalet är vet vi av lätt insedda skäl inte, men att allt inte avslöjas råder det ingen tvekan om.
Jag antar att det inte finns någon anledning att förvånas. Den grova brottsligheten bär inom sig viss kreativitet, den blir allt mer raffinerad, utvecklar sina arbetsmetoder, hittar nya vägar.
Att snärja polisanställda känslomässigt, lura i dem att de har en framtid ihop, är bara en del i en komplex verksamhet.
Till saken hör också att Sverige de senaste årtiondena har tenderat att bli mer som Europa och världen i övrigt. På gott och på ont.
Den här sortens läckor har polisen i södra Europa haft problem med länge.
Att Sverige inte längre är en idyll visar sig också i Transparency Internationals granskningar.
Organisationen mäter varje år den upplevda utbredningen av korruption, denna brottslighet som förgiftar och som gröper ur tilltron i samhället.
Den svenska utvecklingen är negativ. I år hamnade landet på en ny lägsta nivå och tappar i förhållande till de nordiska grannländerna.
Faktum är att endast fyra andra länder i EU har en sämre utveckling.
Visserligen sker tappet från en mycket hög position. Sverige rankas som det sjätte minst korrumperade landet i världen, men trenden är oroande.
Då och då ser vi rubrikerna fladdra förbi:
Verksamhetschefen på Akademiska sjukhuset i Uppsala som dömdes till fängelse för att ha tagit emot mutor från olika leverantörer, besiktningsmän som låter fordon passera mot betalning, fångar som försöker köpa information om anstalters larmsystem ...
Ett uppmärksammat exempel på en annan slags korruption är den kvinnliga handläggren på en domstol som försåg sin kriminelle älskare med nyttiga hemligheter.
En god nyhet är att Avdelningen för särskilda utredningar, en fristående organisation inom Polismyndigheten som utreder misstänkta brott av det här slaget, har utvecklat sin kompetens.
Förmågan att bekämpa korruption, insiderverksamhet och infiltration har stärkts.
Den mindre goda nyheten är att även den organiserade brottsligheten fortsätter att utveckla sina metoder.