Ett bonnigt rosé passar i Almedalen

Almedalsveckan är ett prestigeparty i jätteformat, där rosé­vinet gör sammankomsterna lättsamma snarare än komplexa.

Almedalsveckan inleds i morgon.

Alla är där. Utom den person som bäst av alla symboliserar jippot: Benito Mussolini – korporativismens mest framgångsrike utövare.

Korporativismen är ett översittaraktigt samhällssystem med sin rot i skråväsendet, dess skyddssystem och elitism. Genom konsensus och symbios tar vi ansvaret för er alla. Som italiensk diktator lyckades Mussolini tills verkligheten hann fatt.

Det är i den andan - samförstånd genom ömsesidigt beroende - de samlas i Almedalen. I ett rosé-rus slänger sig lobbyister, partiledare och fackföreningsmän, kommunikatörer och konsulter, näringslivshöjdare, höger och vänster, påtryckare och pratkvarnar från televisionen, stylister och strateger, narcissistiska statsvetare, opinionsmätare, mutkolvar och - värst av allt - eliten av rikets reportrar ner i världens största ormgrop.

Det är incest. Men Almedalsveckan beskrivs som ”en unik manifestation av svensk öppenhet”. Det är gosigt. Alla ropar: ”Ännu en box rosé, tack!”

Och de sjunger Almedalssången, tillkommen på initiativ av en PR-firma och med melodin hämtad från Cornelis Vreeswijks ’’Vi hade en gång en båt”:

Det började på ett flak,

med en ensam socialdemokrat

Nu deltar varje parti,

från V till moderat.

Alla inom vår sfär,

vi samlas här.

År efter år, samlas vi här.

Sen kom alla andra hit,

och alla fick mera slit

Politiker, PR, press -

business och stress

Hör på vår sång,

gränden är trång

Almedalen-veckan är lång.
 

Rimkonst. Men inte Tegnér eller Karl Gerhard. Inte ens Grönköpings skald, pseudonymen A:lfr-d V:stl-nd (beskriven som ”en usel poet av högsta klass”) skulle vilja stå för Almedalsvisan.

Dock - visan ger sanningen: ”… sen kom alla andra hit”. Detta skapar en variant av filosofen René Descartes diktum: ”Jag tänker, alltså är jag.”

”Jag är i Almedalen, alltså är jag nån.”

Det är från Almedalen det ska twittras, facebookas och selfieas med kändisar. Uppfinningsrikedomen är stor. Det arrangeras sålunda ”ett mediebattle”. SVTs Eva Hamilton och Christer Björkman gör upp med TV4s Casten Almqvist och Steffo Törnquist om vilket av företagen som har den häftigaste dj:n. Jo, detta sker på allvar.

Att på partiexpeditioner och reklambyråer, i exportföretag, välgörenhetsorganisationer, statsförvaltningen och lobbyfirmor bli struken från Almedalslistan är lika med en dödskyss. De 28 000 välsignade som i Visby på ett eller annat sätt deltar i 3 300 evenemang är rikets elit. Gemensamt för dem är att de tar Almedalsveckan som arbetstid och att den är betald med OPM (other peoples money, oftast skattebetalarnas).

Det är inte uteslutet att det vid något seminarium fälls några kloka ord. Men jag letar i programmen, mest verkar det vara uppstötningar av vad som under året skrivits på tidningarnas debattsidor.

Alla sitter fast i skiten. Det förvånar därför icke, att genom åren ingenting kvickt skrivits om Almedalen och bara få rader med kritik. Jo, Poirier Martinsson frågade: ”Varför ifrågasätts inte innebörden av Almedalen för deltagarnas demokratiska värv?” Och den här tidningens kloka Lena Mellin noterade veckans innehållslöshet: ”Faktum är att det sällan sägs något i Almedalen som får konsekvenser.”
 

Statsvetaren bröt för något år sedan konsensusandan genom att peka på Almedalens brist på ”komplexitet och nyans”. Sådant ersätts av slagkraftiga formuleringar, tjo och tjim samt rosé. Wendt sa, att Almedalen är en plats där bristen på reflektion blir tydlig.

På detta prestigeparty i jätteformat spelar rosé en viktig roll. Det är semesterortens variant av nattvardsvin. Det strider dock mot arrangörernas egen katekes. I den finns ”kraven för ett grönt evenemang”. Vatten som serveras ska vara lokalt kranvatten och dryck/mat/tilltugg ska vara ekologiskt producerade råvaror.

Gotländskt rosévin? Glöm det. Det kommer i tankbåtar från Provence, där rosé har lägsta status. Vinälskaren Anders Fagerström har uttryckt sin inställning till rosé: ”Går till allt. Men passar inget.”
 

Jo, passar i Almedalen. Rosé är okomplicerat, osofistikerat och lite bonnigt. Men det stärker argumenten. Det gör sammankomsterna lättsamma och i Visby sker fler fylleanhållanden än under Medeltidsveckan. Partiledare kan inte prata politik utan att slira in på rosé. Maria Wetterstrand tillhöll sig själv i en intervju i veckan: ”Det får inte bli för mycket rosé för då blir jag för trött. Jag drack väl ett glas där förra året.”

Almedalskansliet, som sannolikt sorterar direkt under Mussolini, har blivit känsligt för kombinationen Almedalen och rosé. En debatt mellan Gudrun Schyman och alkoholliberalen Mattias Svensson har förbjudits använda rubriken. ”Hur mycket rosé tål Almedalen?”. Kansliet döpte om den: ”Kräver mingel och möten alkohol?”.

I dessa små noteringar tror jag, att vi ser början till slutet för politikens egen Kiviks marknad.

Heimersons värld

Jag läser just nu ...

… ”Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson”, den eminente reportern, kåsören och författaren från 50-, 60- och 70-talen. Men vilken bok! Den formar sig till en olidligt lång, icke varierad dödsruna, andaktsfull och tradig. I stället för att berätta hur karlen jobbade så tjatas det säkert 20 gånger om att han inte trivdes på DN. Några få skriver kul, upplysande eller tankeväckande, Ingemar Unge naturligtvis, Ulf Thorgren, Lena Timelin och Jolos dotter Vibeke. Men resten? Bah.

På plats i Cannes ...

… på en reklamfestival utropade Sveriges handelsminister Ewa Björling: ”Sverige är världens mest kreativa land!” Ta det försiktigt. Kanske borde någon på hennes departement stämma av med Silicon Valley.

”Tio små negerpojkar” ...

… är en deckarklassiker av Agatha Christie som i original 1939 hette ”Ten little niggers”. När den nu efter 75 år åter­utges finner förlaget titeln förlegad och opassande. Klassikern döps om till ”Och så var de bara en”. I och för sig rätt kvickt. Men varför ängsligt tafsa på en klassikers titel?

Heimersons värld

Jag läser just nu ...

… ”Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson”, den eminente reportern, kåsören och författaren från 50-, 60- och 70-talen. Men vilken bok! Den formar sig till en olidligt lång, icke varierad dödsruna, andaktsfull och tradig. I stället för att berätta hur karlen jobbade så tjatas det säkert 20 gånger om att han inte trivdes på DN. Några få skriver kul, upplysande eller tankeväckande, Ingemar Unge naturligtvis, Ulf Thorgren, Lena Timelin och Jolos dotter Vibeke. Men resten? Bah.

På plats i Cannes ...

… på en reklamfestival utropade Sveriges handelsminister Ewa Björling: ”Sverige är världens mest kreativa land!” Ta det försiktigt. Kanske borde någon på hennes departement stämma av med Silicon Valley.

”Tio små negerpojkar” ...

… är en deckarklassiker av Agatha Christie som i original 1939 hette ”Ten little niggers”. När den nu efter 75 år åter­utges finner förlaget titeln förlegad och opassande. Klassikern döps om till ”Och så var de bara en”. I och för sig rätt kvickt. Men varför ängsligt tafsa på en klassikers titel?

Följ ämnen i artikeln