Det är en fröjd att leva när högern rensar ut böcker
KISSIMMEE, Florida. Ryssland är underbart!
I John LeCarrés roman Ryska huset bekänner huvudpersonen Barley Blair, en förläggare på dekis som dras in i spionernas spegelvärld, sin kärlek till Ryssland. Där är böcker och ord fortfarande viktiga.
De var det i det gamla Europa.
Vid några tillfällen träffade jag Jerzy Urban, den utomordentligt cyniske talesmannen för den kommunistiska juntan i 1980-talets Polen. Han berättade om hur redaktionsrådet för partiorganet Trybuna Ludu i timmar rådgjorde om några formuleringar till nästa dags tidning. Varje gång Urban passerade sammanträdesrummet satt de ängsliga byråkraterna och vände och vred och resonerade.
Det var på militärdiktaturens tid och varje ord var explosivt.
Jerzy Urban stack in huvudet och sa:
– Tror ni verkligen att någon bryr sig om vad ni skriver!
Det var också en bekräftelse på ordens betydelse. Diktaturens propagandister var allmänt föraktade och ignorerade, det var de sanna orden i den underjordiska pressen som betydde något.
Jag sitter på ett motell i Florida och minns varför jag älskade det gamla öst. Centraleuropa. Balkan. Det var en kärlek med många förbehåll. Förtrycket. Nedsmutsningen. Den komiska ineffektiviteten. Dumheten. Stanken från lågoktanig bensin och kolet som höll vanskötta hus varma från Östberlin till Vladivostok.
Krigen och morden på 1990-talet skadade min kärlek till Jugoslavien men lyckades inte ta död på den. Det märkte jag en dag i Belgrad när jag förströdde mig i en bokhandel och en man trädde in och reciterade en dikt högt och ljudligt för personalen.
Sådant händer inte i våra praktiska och välmående demokratier.
Det sägs ibland att orden dör. Folk tittar på Netflix i stället. Glor på roliga videosnuttar på nätet. Är allmänt korkade. Läser de så läser de Camilla Läckberg.
Allting amerikaniseras. Det spelar ingen roll hur kritiska vi är till USA. Hamburgarna. Skitfilmerna. Dubbelmoralen. Det är ändå den amerikanska kulturen som gäller och det är till USA vi vänder oss i nöd. Som nu när en fascistdiktatur åter hotar Europa.
USA kan rädda orden också, utan att veta om det.
Jag sitter i en gungstol med utsikt över en parkeringsplats, en motortrafikled och ett litet hus i mexitegel som rymmer en tatueringsstudio. Skjortan klibbar. Trafiken dånar.
Bläddrar i en bok om bannlysta böcker. Amerikanska biblioteksföreningen har gett ut den: tips på en utrensad bok att läsa varje månad.
USA lider svårt av cancelkultur. Meningsmotståndare ska tystas. På universiteten sätter liberaler tonen och vill ha tyst på högern. 16 procent av tillfrågade högskolelärare uppger i en undersökning att de utsatts för eller hotats med disciplinära åtgärder för något de sagt i undervisningen. Undersökningen gjordes av FIRE, en organisation för yttrandefrihet.
FIRE har dokumenterat över 1 000 försök att sparka eller på andra sätt straffa högskolelärare för något de sagt mellan 2014 och 2023. Det är långt fler än som utsattes för repressalier under den hysteriska kommunistjakten på 1950-talet.
Högern å sin sida försöker omdana samhället genom att bannlysa och rensa ut böcker från bibliotek. Och övervaka lärare så att de inte ”indoktrinerar” barnen, till exempel berättar för mycket om slaveriet eller förtrycket av svarta.
Högern talar alltid om pornografisk litteratur men det är seriösa böcker av seriösa författare som rensas ut i tusental. Biblioteksföreningen tipsar om bannlysta böcker av världsförfattare som Isabel Allende, Jonathan Safran Foer och Nobelpristagarna Toni Morrison och John Steinbeck. Alla utrensade. Alla betraktade som hot mot moral och samhälle.
Texterna är åter explosiva. Ingen kan längre rycka på axlarna åt en bok.
Gungstolen kvider i den slöa hettan, knirrar under ordens tyngd som vilar i knäet, och det är en fröjd att leva.