Dagen efter mordet är Söder som vanligt
På min gata spelades i går kväll in scener till en thriller där Stockholms invånare enligt förhandsreklamen ”är fast i en levande mardröm”.
Men polishelikoptern som hovrade över taken sökte efter verklighetens mördare.
Dagen efter sitter 83-årige Åke Uhlin på en parkbänk i Helgalunden, Södermalm, ett par hundra meter från platsen där en 38-årig man med aktningsvärt brottsregister sköts till döds.
– Jag var på Gunnarssons konditori i morse. En av mina kompisar berättade att hans hustru passerade precis efter skottlossningen.
– Människor försökte ge första hjälpen. Sedan kom ambulans och massa poliser.
Tidningarna har intervjuat vittnen som såg en maskerad torped springa från platsen. De skriver att flera personer har gripits och att mordet ska ha kopplingar till gängkriminalitet.
Och i nätets undervegetation spekuleras det i att eftersom avrättningen skedde på Södermalm bör antingen mördare eller offer vara en ”globalhomojournalist”, vad nu det kan tänkas vara.
Åke Uhlin är född och uppvuxen i dessa kvarter och har hört det mesta om en stadsdel som har bespottats och besjungits och som i vissa miljöer sägs vara ett paradis för personer med yrken som anses vara kreativa och i andra kretsar är sinnebilden för all den vänsterliberalism som har störtat Sverige i olycka.
Inga av dessa bilder är särskilt sanna, råkar Åke Uhlin veta.
Pappa var snickare, mamma stod i butik, de fick ett barn och bodde på 42 kvadrat på Sågargatan.
50-talet var en brytningstid, bussen nerför Götgatan ersattes av tunnelbana, men pilsnerhaken fanns kvar.
– Avdankade militärer tjänstgjorde som vakter och nekade ölgubbar som inte skött sig inträde.
I dag, många år senare, bor även jag i krokarna, några kvarter bort.
Pilsnerkrogarna har stängt, men lever på sätt och vis vidare i traktens sunkhak.
Ja, sant är att en hel del kändisar, journalister och annat löst folk har sökt sig till Södermalm.
Men lika sant är att mitt stamlokus på Ringvägen frekventeras av rörmokare och renhållningsarbetare och busschaufförer, människor som också bor här.
På Flashback trumpetas det skadeglatt om gängkrig som har nått Stockholms innerstad och om en skräckslagen vänstersinnad övre medelklass som nu tvingas konfronteras med det samhälle den skapat.
Av den rädslan ser jag ingenting denna soliga men lite kylslagna vårdag i kvarter dagen efter mordet.
En ung kvinna går förbi med barnvagn, ett äldre par står och pratar med några poliser, utanför Allhelgonakyrkan sitter en präst i en plaststol.
Och varför skulle människor vara skräckslagna? De bor mitt i en storstad. Här har brott skett tidigare.
I Stockholm anmäldes 21 402 brott per 100 000 invånare förra året.
Många människor rör sig i huvudstaden, genomströmningen är stor, krogarna är många.
Siffrorna från Brå säger givetvis inte hela sanningen om brottsligheten, men någonting säger det. Och just denna statistik toppas av Stockholm
Söder är hårdare drabbat än kommunens genomsnitt, motsvarande siffra här är 27 123.
Det är nästan dubbelt så många anmälda brott per hundra tusen invånare som i Malmö, i vissa kretsar beskrivet som ”Sveriges Chicago”.
– Det som hände i går är förfärligt. Men rädd, det är jag inte, säger Åke Uhlin.
Han gjorde klassresa, utbildade sig akademiskt, blev professor i historia, flyttade ifrån Stockholm, men är sedan många år tillbaka i barndomens kvarter.
Han har pigga ögon, ser yngre ut än vad han är även om det numera är svårt att gå utan käpp.
– Det är som en liten by. Jag känner alla handlare på Grindsgatan.
Allhelgonakyrkan kommer att hålla extraöppet ikväll. För att ge stöd och tröst i den mån det behövs.
På nätet läser jag om serien som spelades in längre ner på min gata i natt.
En dödlig epidemi har spridit sig, en vanärad minister slits mellan att hantera krisen och att ta hand om sin son medan en ambulanssjuksköterska gör allt i sin makt för att rädda kvinnan hon älskar.
I verkligheten, bortom fiktion och eskapism, har blodet tvättats bort, men den som tittar noggrant ser några rödbruna fläckar i asfalten.
Ofta lägger anhöriga och vänner blommor och kort på platser som denna, som en spontan sista hälsning.
Men här är det tomt.
Det är dagen efter det senaste mordet och det börjar redan konkurreras ut av annat, Svenska kyrkan utsatt för utpressning, en tysk EU-politiker har misshandlats, Suzanne Reuter hoppar av Ica-reklamen.
En av de stora mediesajterna har dock en ny vinkel.
”Inget tyder på felskjutning”, trumpetar rubriken.
Så bra. Då kan alla vi andra andas ut.