Jag hade inte tänkt tjuvlyssna men ni vet hur skånska gubbar är
Först skickade jag in en krönika till Aftonbladet som endast innehöll vad jag lyckats snappa upp när jag tjuvlyssnade på en man talande i mobil på tåget från Stockholm till Göteborg.
Jag tyckte det som sas var intressant då det kanske innehöll information som eventuellt kunde vara insiderhandel. Min redaktör påstod då att ”kanske” och ”eventuellt” inte var tillräckligt verifierade uppgifter för att publiceras. För att inte få min krönika refuserad drog jag till med att det väl ändå var av intresse att jag tyckt mig höra att mannen i fråga gick under namnet Asparagus Sill.
Hur vet du att han heter så?, frågade min redaktör.
Jo, för av en ren slump checkade vi efter tågresan in på samma hotell och då hörde jag honom säga:
”Jag skulle vilja checka in?”
”Ert namn?”, frågade då hotellreceptionisten. ”Asparagus Sill”, sa mannen.
”Hörde du honom säga Asparagus Sill”, frågade min redaktör och spände ögonen i mig, vilket inte påverkade mig ett dugg då vi talades vid på telefon och inte hade igång Facetime.
”Ja, det gjorde jag”, sa jag.
”Men du sa ju tidigare att du ’tyckte dig höra’”, sa min redaktör.
”Ja”, sa jag då, ”alltså jag vet vad jag hörde men min tvekan beror på att ingen heter Asparagus Sill”.
”Just det”, sa min redaktör som sen tillade att även om någon heter Asparagus Sill så är inte det tillräckligt för en krönika.
”Nähä”, sa jag, men tänkte sen att jag kanske hört fel och att mannen sagt Espen Hill. Forskade lite på det och hittade faktiskt en Espen Hill, som tyvärr visade sig vara en häst och jag är nästan hundra på att mannen i fråga inte var det. Häst alltså.
Så krönikan blev då refuserad. På grund av detta får ni i stället ta del av en annan tjuvlyssning jag gjorde mig skyldig till häromdagen. Tyvärr är den inte lika intressant.
I går satt jag på en lunchrestaurang och bredvid mig satt två skånska gubbar. Jag hade inte tänkt att tjuvlyssna på dem, men ni vet hur skånska gubbar är, man har liksom inget val så som de bräker.
Först sa de till varandra att de hoppades att deras wallenbergare, som de beställt, skulle vara goda. Och det kan man ju förstå att de hoppades på. Sen började de berätta historier om Kal P Dal som är en död skånsk artist som ingen utanför Skåne vet vem det är, men som alla i Skåne älskar. Min vän K har berättat att han gjorde översättningar av typen ”Blue Suede Shoes” blev ”Blåa Skor”. Det låter inte supergenialiskt men skåningar är som de är.
Sen kom den ena gubben in på att ”KPD” hade många ”speciella” idéer. Jag tror han menade konspirationsteorier, för snart var gubbarna igång och diskuterade massa sådana. Den ena gubben sa att Palme lever och att han som sköts den där natten 1986 var en body double. Den andra kontrade med att VM 1958 aldrig gått av stapeln, samt att han en gång träffat en man i Höör som sagt att 9/11 var fake.
”Jo”, svarade då den ena gubben, och sa att han inte trodde på covid.
Den andra gubben sa att han trodde på covid – men var inte helt säker.
Efter det blev det mer om KPD och att han alltid lade in en extra takt i låtarna så att de skulle ta slut fortare.
”Jaja”, sa då den ena gubben, ”men har du varit på Statarmuseet i Vara?”
”Jaaa”, sa den andra gubben, ”en gång för länge sedan”.
Då lades en pinsam tystnad över deras bord, ja faktiskt över hela lunchrestaurangen, för det var uppenbart för alla att han ljög. Det var himla konstigt av den gubben att ljuga om just det men han kunde väl bara inte ge den andra gubben så mycket som ett lillfinger, antar jag.
Efter en stunds tystnad sa gubben som gjort bort sig: ”Det finns en gå-väg i Vara, har du gått på den?”
Snyggt försök till comeback men den andra gubben gick inte i den fällan utan sa bara att han kände en kille vars far var stins i Arlöv och att 250 tåg passerar Arlöv varje dag.
Summa summarum så blev det 2–0 till den ena gubben över den andra.