Hennes hopp om rättvisa släckt – av polisens slarv

För fem år sedan mördades hennes son.

Nu har Radha Deogan, 55, blivit farmor – och vill gå vidare.

Men först ville hon läsa mordutredningen.

Den hade polisen slarvat bort.

Tårarna fyller Radha Deogans ögon.

I fem år har denna lilla, lågmälda kvinna, envist och oförtröttligt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, kämpat för att hennes sons mördare ska hittas – och, framför allt, fällas.

Fem år kantade av polisens misstag. Av bakslag på bakslag.

Hon har levt på hoppet, hoppet om att mordet en dag skulle klaras upp.

Nu tvivlar hon på att det går.

Hela utredningen kastad

Redan från början gick det troll i polisens utredning av mordet på Tony Deogan, 26 – och så har det fortsatt.

Det senaste bakslaget, att polisens mordutredning – två kartonger med papper – är bortslarvad, förmodligen kastad och uppbränd, kom som en chock.

– Det känns overkligt. Ofattbart. Först är min son borta – sedan hoppet om att det blir någon klarhet i mordet, säger Radha Deogan, som är född och uppväxt i Indien.

Tony var hennes äldste son. Sommaren 2002 misshandlades han till döds i ett slagsmål mellan fotbollssupportrar i Högalidsparken i Stockholm.

Han blev det första – och hittills enda – dödsoffret för huliganvåldet i Sverige.

Tony arbetade som datatekniker och hejade på IFK Göteborg – motståndarna på AIK. Därför dog han.

– De hoppade på honom när han låg på marken.

”Bara Blåvitt som gällde”

På bokhyllan i vardagsrummet hemma i Akalla i Stockholm hänger Tonys blåvita halsduk, hans mössa och tröja.

Redan som liten pojke hejade Tony på IFK Göteborg.

– Vi var på bilsemester och han fick titta på en match på Ullevi och träffa alla spelare. Sedan var det bara Blåvitt som gällde.

Radha ler vid minnet.

I nästa stund rinner tårarna nedför hennes kinder.

Mordet är fortfarande olöst, men Radha Deogan är säker på vilka gärningsmännen är: fyra, fem AIK-anhängare.

– Jag ser deras ansikten framför mig, säger hon.

Hon har sett dem, i en annan rättegång.

”De ska i alla fall dömas”

Det fanns vittnen också, i båda lägren – men ingen har hittills vågat prata.

– Varje dag i fem år har jag väntat på att de ska träda fram – det hoppas jag fortfarande, kanske vågar de när de blir lite äldre, säger Radha.

– Jag önskar inte att någon döms till livstid, det var ju ett slagsmål, men de ska i alla fall dömas.

Fick sitt först barnbarn

I fem år har Radha kämpat för att mordet ska klaras upp. Det har både varit en kamp – och en flykt, inser hon i dag.

– Jag vet inte om jag ens har börjat sörja än. Man blir som bedövad.

I oktober förra året fick Tonys lillebror Tommy sitt första barn, Liam Tony, Radhas första barnbarn.

– Han har fått mig att känna glädje igen, säger Radha.

För att få ro i själen och med hundraprocentig glädje kunna ägna sig åt sitt barnbarn bestämde sig Radha i vintras för att begära ut polisens utredning om mordet på Tony.

För att sätta punkt – och gå vidare.

”Ville läsa – och gå vidare”

– Jag vet inte om man någonsin kan gå vidare när man har förlorat ett barn, men jag ville läsa den för att få veta vad som hände den där kvällen – för att kunna släppa det, säger Radha.

– Då är den borta.

Vem slog ihjäl Tony Deogan?

Läs tidigare artiklar

Kerstin Nilsson