Sia överraskar för sällan
Publicerad 2024-05-03
ALBUM Sia blir som så ofta på senare år lätt lite för trygg i sitt hantverkskunnande. Men två ballader imponerar.
Sia
Reasonable woman
Monkey Puzzle/Atlantic/Warner
POP Om vi inte räknar med soundtracket till Sia Furlers på sina håll rätt omdiskuterade musikalfilm ”Music” och en julskiva är det här hennes första album på åtta år.
Den skygga australiensiska stjärnan har hunnit fylla 48 och på senare tid mest blivit omskriven för sina sjukdomar och depressioner, skönhetsoperationer, kärleksrelationer och olika filantropiska projekt.
När hon nu återvänder med ett ”riktigt” album kommer hon med såväl en välfylld gästlista som hela femton spår, inget fel på ambitionen.
Men invändningarna mot ”Reasonable woman” blir ungefär desamma som mot ganska mycket av det som Sia har gjort i eget namn det senaste decenniet. Efter att ha skrivit tunga hits till en lång rad prominenta kollegor – som Rihanna, Beyoncé, Kylie Minogue och David Guetta – vet hon bättre än de allra flesta hur man konstruerar en hit, och det rent popmusikaliska hantverket är som vanligt hur stabilt som helst.
Och då Sia var med och byggde själva arkitekturen för modern hitpop är det måhända inte så konstigt att hon hemfaller till välbekanta tricks. Men om Rihannas ”Diamonds” eller hennes egen ”Chandelier” någonstans lyckades trycka fram gränserna för hur bred pop kunde låta känns Sias låtar i dag påfallande mycket middle of the road, på ett ibland lite daterat sätt. Även textmässigt. Särskilt om man jämför med de emellanåt rätt knasbolliga skivor hon gjorde i början av karriären.
Det är coolt att hon låter självaste funklegendaren Chaka Khan ge pondus åt den annars rätt generiska r’n’b-popen i ”Immortal queen”.
Discopoppiga ”Dance alone” hade förmodligen kunnat bli en halvhet Kylie Minogue-hit om inte Sia valt att istället bjuda in Kylie för duett.
”Incredible”, ihop med brittiske rapparen Labrinth, som hon jobbat med förr, har en del av den sortens produktionsmässiga vildsinthet man gärna hade hört mer av.
Och någonstans finns det någon poäng i att Paris Hilton får vara med och bekräfta den annars inte särskilt revolutionerande slutsatsen att ”Fame won’t love you” i låten med samma namn.
Men det är i två av balladerna som Sia verkligen kommer åt något. ”I forgive you” levererar inte bara hisnande vokal akrobatik utan har också en stark text om att gå vidare. Finalen ”Rock and balloon” är fortsättningen, en fint minimalistisk liten sång om att åter få känna fast mark under fötterna i en relation.
BÄSTA SPÅR: ”I forgive you”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik