Hiphop-bråken gör superstjärnorna mänskliga – och väldigt irriterande
Emil Arvidson om konflikten mellan Drake och Kendrick Lamar
När hiphopens superstjärnor börjar bråka framstår de som vilken idiot som helst.
Hiphop är teater. Lager på lager av rökridåer och överdrifter. Genrens största är fenomenala på att balansera krav på att vara ”äkta” med kraven på att samtidigt vara fullständiga clowner.
Ett riktigt bra bråk mellan rappare river bort många av rökridåerna.
Plötsligt är stjärnan precis som du eller jag. Stingslig. Navelskådande. Lättkränkt. Kanske lite av en idiot.
Hiphopbeefs är del av genrens grundrecept. En biprodukt av att hiphopen alltid varit en evig tävling. En slags sport.
Då är det underbart motsägelsefullt att de största rapparnas försök att framstå som just störst och bäst alltid plockar fram deras lägsta personlighetsdrag.
För att sedan skicka alla sårade känslor högst upp på topplistorna.
Just nu pågår ett gruppslagsmål mellan genrens största stjärnor. Det började med att Drake och J.Cole på en av förra årets bästa låtar, ”First Person Shooter”, kallade sig själva och Kendrick Lamar för hiphopens ”big three”.
Man kan se det som en slags kröningsceremoni, där man bjöd in en tredje artist att dela tronen i sin påhittade klubb.
Hur underbart småaktigt är det inte då att tacka nej?
För Kendrick Lamar blev inte glad. Han blev rasande.
”Fuck the big three, it’s just me” rappade han i en vers på Future och producenten Metro Boomins ”Like That”. Världen drog efter andan och låten blev etta på topplistorna.
Kendrick hade mer att säga om Drake, som snart kände sig tvungen att svara med en lång rad förolämpningar.
J.Cole spelade in och släppte ett obligatoriskt svar till Kendrick. En halvljummen låt som han själv snart plockade ned från streamingtjänster med förklaringen att han inte ville delta i konflikten. ”The world want to see blood”, sa J. Cole med darrande stämma.
Grejen är bara att vi inte vill se blod. Vi vill se gnäll. Vi vill se pinsamheter. Vi vill se vuxna människor som gör bort sig och är arga på varandra. Precis som i vilken dokusåpa som helst.
Och det har vi fått.
En lång rad artister drogs snabbt in i konflikten. Även om vissa så klart hoppade in av egen maskin.
Ingen trodde väl till exempel att Kanye West – genrens mest självlysande och gränslösa narcissist – skulle kunna hålla sig ifrån att dyka ner i detta med huvudet före.
Drake har svarat flera gånger, både med musik och snarstuckna inlägg på sociala medier. I ”Euphoria” som släpptes i veckan samlar Kendrick Lamar all sin ilska i sex fantastiska minuter. Men de förolämpningar som fastnar i lyssnarens huvud är de som siktar allra lägst.
En samling djupt sårade miljardärer kämpar nu för sina karriärer i ett bråk med mindre logik och värdighet än många konflikter jag modererat mellan förskolebarn.
Skillnaden mot den svenska rapscenen är tydlig. En sådan konflikt skulle nästan automatiskt direkt börja handla om hot och våldskapital.
Här handlar det i stället om att klura ut något riktigt taskigt att säga om en annan persons lyxvilla eller skönhetsoperationer. Den globala hiphopen har kommit långt från rötterna på gatan.
Det är som att genren gått från att likna ett avsnitt av ”The Wire” till att härma ett avsnitt av ”Curb Your Enthusiasm”.