Spontan replokalspop med Gyllene Tider
Recension: Håkan Steen om ”Hux flux”
Uppdaterad 2023-07-01 | Publicerad 2023-06-30
ALBUM Landets största band som egentligen inte finns bestämde sig för att verkligen inte finnas men ångrade sig.
Nu är de tillbaka med elva spontana och ganska underhållande popbagateller.
Gyllene Tider
Hux flux
Elevator/Parlophone/Warner
POP Jag satt på ett hotellrum i Halmstad en sen, regnig augustikväll för fyra år sedan och tillät mig att bli lite sentimental i en krönika. Det jag just hade sett ute på Brottet var ju enligt bandet själva den sista konserten någonsin med Gyllene Tider på svensk mark.
Givetvis kände jag till att pophistorien är fylld av stjärnor som har gjort både tre och fyra avskedsturnéer. Men de här halländska helyllegrabbarna var ju inte The Who, Phil Collins eller Kiss. Per, Mats, Micke, Göran och Anders kunde man ju lita på. Tänkte jag.
Dessutom kändes konserten bland hängbjörkarna som en fin sorti i precis rätt tid.
I logen efteråt hade det emellertid funnits ett visst mått av ånger, de hade ju haft så kul ihop.
När pandemin svepte in och den evigt rastlöse Per Gessle dels köpte en ny crunchig Bo Diddley-gitarr och dels behövde fylla sin tid med nya projekt föddes snabbt ett gäng högst GT-mässiga gitarrpopdängor. Han kollade av med de andra om hur de ställde sig till en ny turné, alla erkände att de var på.
Sedan lättade coviddimman och det blev dessutom känt att det skulle göras en spelfilm om Gyllene Tiders karriär. Plötsligt kändes det som läge för en ny vända svenskpopsnostalgi redan i sommar.
I går smygspelade bandet på Hotell Tylösand i Halmstad och om en vecka är det riktig premiär, åter på Brottet.
Och i dag kommer det obligatoriska nya albumet.
Blandar nyskrivna dängor med outgivna fynd
Om förra plattan ”Samma skrot och korn” var ett relativt ambitiöst, Frankrike-inspelat försök att göra en ”vuxen” sista Gyllene Tider-skiva är ”Hux flux” i känslan mer elva spontana extranummer i replokalen.
I den ösiga öppningslåten sjunger Gessle om dem själva: ”Här i hörnet står Gyllene Tider igen/Och studsar på a-strängen”.
Albumet har kommit till i Halmstad och Harplinge, nästan helt utan inblandning från någon utanför bandet.
Låtarna är en blandning av nyskrivna dängor och tidigare outgivna fynd ut Gessles digra arkiv.
Det pendlar mellan klassiskt komprimerad Farfisa-pop och lika klassiskt janglig pop. Stämningen är som så ofta bitterljuv: kärlek som inte går att stoppa, gammal kärlek som blossar upp på nytt, kärlek som väntar och lösa förbindelser ”i en provins hon inte minns”.
En iakttagelse redan på förra albumet var att Gessle, när han skriver för det här bandet, på sina ställen börjat odla ett nästan Torsson-aktigt berättande. Vilket givetvis piggar upp.
Här får vi det främst i den lilla vardagsnovellen ”Ebenholts café”, med formuleringar som ”bland kanel och sockerlag/tog han några djupa andetag”. I ”Har lite kärlek kvar (och kan resa)” är den manliga huvudpersonen ”inget speciellt visuellt”.
Powerpoppiga ”Dagar att dansa” är klistrig på ett bra sätt. Den skimrande finalen ”Det perfekta svaret” skrevs rentav redan när Gyllene Tider fanns ”på riktigt” på 80-talet och var tänkt för den uppföljare till ”Puls” som aldrig blev när bandet splittrades.
Förstasingeln ”Chans” är kanske den mest klassiska Gyllene Tider-låten, och möjligen den med högst chans att ta sig in i setlistan på turnén.
Men hela skivan är i all sin anspråkslöshet ett ganska fint tillägg till katalogen.
Det skulle faktiskt inte förvåna mig om de gör en till så småningom.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik