Moderna murvlar har slutat röka Lucky Strike utan filter

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-11-07

helskärm

Murvlar på film är en gudomlig genre. Nu är den het igen med skojiga barnfilmen ”Tintin” och analytiska ”Page one” på bio.

Det finns mängder av klassiker. Allra bäst är dock...

...”Almost famous”!

Va? Vad fan säger han?

Många gamla kollegor vill spetsa mig med gåspennan nu. En film om en 15-årig oskuld som åker buss med ett löjligt rockband? Trams!

En murvel ska bära hatt, kostym, röka Lucky Strike utan filter, gömma en whiskyflaska i skrivbordslådan och prata från telefonkiosker med munnen i ett streck.

Murveln ska få ett samtal från en maffiaboss som hotar med döden om han publicerar och svara ”That’s the press, baby, the press, and there’s nothing you can do about it, nothing!” och sedan hålla upp telefonluren mot ljudet av tryckpressar som dundrar igång och sedan är filmen slut, som Ed Hutcheson (Humphrey Bogart) i murvelmästerverket ”Storstadsmarodörer” (1952, Richard Brooks). 

Och gud ja, jag ryser jag också.

Men tiderna förändras. Det finns inte ens mellanölsautomater på Aftonbladets redaktion längre (de försvann enligt uppgift på 70-talet). Journalister äter keso, spelar innebandy och skriver om dykarklockor.

En murvel behöver inte längre bara vara grävande maktjägare som Robert Redford och Dustin Hoffman i den ikoniska ”Alla presidentens män” (1976, Alan J Pakula) eller en cynisk hårding som Kirk Douglas i klassikern ”Sensationen för dagen” (1951, Billy Wilder) eller helgjutet äktmedia som Russell Crowe i underhållande ”State of play” (2009, Kevin Macdonald).

I dagens medieblogg­tider är Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) i tv-serien ”Sex and the city” en alldeles utmärkt äkta murvel. Hon undrar, ställer frågor, gör research, tar ansvar. Sedan randar hon.

Randa betyder skriva.

En murvel kan väckas mitt i natten och randa 2 500 anständiga tecken om vadsomhelst på trekvart. Annars är man ingen murvel. Det kan Carrie Bradshaw.

Och det kan unge Will Miller (Patrick Fugit) i Cameron Crowes bedårande rockepos ”Almost famous” (2000). Grabben kan randa utav helvete och han randar sanningen, han står inte på sidlinjen och hejar på trots att han älskar rockbandet Stillwater (inspirerade av Allman Brothers) av hela sitt hjärta. Han är inget fan. Han är inte köpt eller korrumperad. Han är murvel. Han är en magisk liten filmskapelse.

Men okej, se listan intill på mer renodlade­ murvelfilmer, för visst saknar ”Almost famous”-pojken en nypa salt. Han borde ha fått någon av Ed Hutchesons repliker från ”Storstadsmarodörer”. Som den här:

– I don’t like him. I’ll think of a reason later.