Tyskland och Sverige – ungefär lika vuxna
I Philip Franzéns bok är likheterna fler än skillnaderna
Publicerad 2023-06-15
Det finns ord så bevingade att de blir begrepp. För ett drygt decennium sedan satt Horace Engdahl på sitt berlinska favoritkafé och beskrev Tyskland som ”ett Sverige för vuxna”. Han trivdes helt enkelt bättre med det intellektuella klimatet i sitt tillfälliga hemland där offentligheten rymde ”ett bredare spektrum av tillåtna grundhållningar, exempelvis en idébaserad konservatism”.
Jag nickade instämmande när jag läste den där intervjun i Svenska Dagbladet. Säkert hängde det samman med att jag vid tiden bodde och hade blivit vuxen i Berlin: förgäves försökt göra akademisk karriär på ett nytt språk, börjat skriva kritik på heltid, tampats med tysk byråkrati och blivit pappa för första gången.
Allra mest handlade det dock om att jag omedelbart associerade till det på samma gång anspråksfulla och oregerliga anslag jag lärt känna i tyska tidningar, tv-program och seminarier. Allt var automatiskt inte bättre än i Sverige, men det var avgörande annorlunda.
Att säga sig vilja göra Sverige mer vuxet har sedan dess använts för allehanda syften; också av Ulf Kristersson som argument för sin hållningslöshet gentemot SD. Sådant tar den Berlinbaserade skribenten Philip Franzén spjärn mot i sin första fackbok ”Ett Sverige för vuxna”. Genom att skärskåda den tyska samhällsdebatten vill han, med hjälp av ett spegelspel, fördjupa förståelsen av såväl Tyskland som Sverige. Konkret betyder det att han beskriver och begrundar hur ett antal brännande frågor har diskuterats och hanterats under senare år.
Det bärande budskapet kan sammanfattas som att den tyska och svenska hållningen till exempelvis migration och coronapandemin är långt mer lika än vad många menar. Franzén finner få belägg för populära påståenden om att Sverige i jämförelse intar den ena extrema positionen efter den andra eller att en politisk korrekt åsiktskorridor skulle ha omöjliggjort åsiktsutbytet om invandring och integration. Tvärtom har den etablerade politikens rågång mot högerradikala krafter varit tydligare i Tyskland än i Sverige.
Franzén förklarar rimligt nog detta med en historisk känslighet förankrad i Förintelsen, men missar att de senaste decenniernas ansvarstagande minnespolitik förenats med, eller rent av varit en förutsättning för, tilltagande tysk nationalism. På samma selektiva sätt är han mer benägen att berätta om unga tyska Greta Thunberg-följare än att det alltjämt anses vara en avgörande frihetsfråga att framföra stora bilar i fri fart på Autobahn.
Det är förvånande att förhållandena i östra Tyskland och DDR:s efterverkningar förbigås nästan helt. Likväl bjuder Franzén tveklöst på både initierade och lärorika tyska iakttagelser lästa i ett svenskt sammanhang och visar dessutom på värdet av komparativ växelverkan.
Med tanke på att det var Horace Engdahl som, med besjälad bildad blick, formulerade sig om ”ett Sverige för vuxna” är Franzéns studie oväntat insnävad på dagspolitik. Det hade varit befogat att fundera på vad det säger om tysk – och i jämförande förlängning svensk – offentlighet att tidningsrecensionerna är uppsatslånga, tonen i studiosoffan kan vara både helveteshård och hövlig, doktorstitlar renderar respekt, inte alla inreder likadant eller att den nye intendenten för Haus der Kulturen der Welt i Berlin mest påminner om en postkolonial posör?
Efter empiriskt kontrollerade svar får man leta förgäves. I stället är det just undflyende mångsidighet och intuitiv igenkänning som gör att vissa uttryck lever vidare som givna referenspunkter. Ett kan dock sägas säkert. Efter ett Sverige för vuxna lär vi längta länge än. Förmodligen för alltid.
