Astrids jul på SVT är ett smakfullt sömnpiller
Det är svårt att förstå vem man riktar sig till
När jag efter en handfull år i tysk exil återvände till Sverige påmindes jag om det märkliga i att en betydande del av befolkningen alltjämt bänkar sig framför Kalle Anka klockan 15 på julaftonseftermiddagen. Saken blir inte mindre sällsam av att såväl egna barn som andras ungar är måttligt intresserade. Tecknat går sedan ett par decennier som bekant att titta på både dygnet och året runt.
Min mormor sällskapade under många år genom rutan med den trevlige programpresentatören, tillika moderatpolitikern, Henrik S. Järrel, så visst kan jag förstå dem som menar att det uppstår en speciell stämning när vardagsrummet fylls av Bengt Feldreichs Benjamin Syrsa-röst. Än bättre begriper jag behovet av att under en timme få sova räv i soffan eller ostört röja undan i köket och sen svida om till tomtedräkt.
Nu vill SVT få folk landet runt att inta tv-sofforna redan klockan 14 för att också se ”Jul med Astrid Lindgren”, vilket strikt sett närmar sig gränsen för rim och reson. Att avsikten är att skapa en ny tablåtradition råder det inget tvivel om och även om kanalledningen med emfas hävdar motsatsen är det svårt att skaka av sig tanken på att den nya satsningen hänger samman med de dyra och osäkra Disneyrättigheterna.
Precis som Kalle Anka är SVT:s nya programpunkt i svensk skrud konstruerad som ett kollage av välkända karaktärer och produktioner. Nya animationer av Emil i Lönneberga, Kajsa Kavat, Nils Karlsson Pyssling och ”Räven och tomten” varvas med gamla utdrag ur Pippi Långstrump och ”Vi på Saltkråkan”.
Linjär tv är dödförklarad sen länge. Det vet SVT bättre än de flesta och gör därför allt för att åtminstone en gång om året få fungera som lägereld
Klippen ramas in av berättelsen om en fyrhövdad familj där de sjuka och uttråkade barnen med föräldrarnas hjälp och egen fantasi lyckas blåsa liv i ett gammalt gökur och göra Lustig-Gök till en ciceron likt Benjamin Syrsa. Den karikerade kärnfamiljskonstellationen, deras otäckt trevliga röster och det oklanderliga hemmet skapar en doft av diffust femtiotal; själva sinnebilden för ett nära och obefläckat förflutet.
Det idylliska intrycket förstärks av ett urval lika lättsmält som oförargligt. Här snuddas knappt vid den död, sorg och saknad som rikligt ingår i Astrid Lindgrens produktion. Det är i sin ordning då ju julen ska vara en glädjens högtid, men det är likväl intressant att notera hur skarpa kanter slipas ned.
Sedelärande inslag finns det förstås ändå. I ”Räven och tomten” görs klart att man ibland bör stå emot sina instinkter och att det är bättre att äta gröt än höns. Både Nils Karlsson Pyssling och Kajsa Kavat visar på vikten av vänskap, att hjälpas åt och att man förmår mycket mer tillsammans än ensam.
Samtidigt ställs dörren på glänt till andra världar där både fattigdomens bojor men framför allt fantasins frigörande kraft kan anas. Den kristna renässans som kultursidorna vet att berätta om lyser däremot med sin frånvaro. Att snöflingorna som singlar ner i slutet av Kajsa Kavat beskrivs som änglalika är tv-timmens enda explicita religiösa referens. Åtminstone på julafton tycks Sverige alltjämt vara ett synnerligen sekulärt land.
Såväl de hantverksskickliga nyproducerade delarna som klassikerklippen erbjuder ett lugnare tempo och en elegantare estetik än allt det blippande och blinkande som annars tillåts uppta allt för mycket av många barns tid. Ett smakfullt sömnpiller kort sagt.
Jag (förhands)tittar på ”Jul med Astrid Lindgren” tillsammans med mig två mycket närstående killar på 8 respektive 10 år. De är inledningsvis lite andäktiga, sen artigt uppmärksamma men relativt snart mest uttråkade. ”Räven och tomten” livar upp. Åt Saltkråkan, som så många vuxna redan förgäves försökt få dem att uppskatta, suckas det bara.
Bevisföringen må vara anekdotisk, men gör det ändå befogat att fråga vem, om nu någon, som egentligen förväntas titta på det här. Linjär tv är dödförklarad sen länge. Det vet SVT bättre än de flesta och gör därför allt för att åtminstone en gång om året få fungera som lägereld. Kanske lyckas man ännu ett litet tag. Julen är och förblir en tid av förundran.
