Långt mer radikal än vad som känns bekvämt
Per Landin hade förtjänat att porträtteras i helfigur
Det finns texter man tror ska skriva sig själva, som man väntar på förgäves. För ett år sedan, den 7 september 2021, dog författaren, översättaren och journalisten Per Landin. Någon dag därefter ägnade Dagens Nyheter honom en telegramlik text. Det tycktes mig nonchalant, då han varit anställd på tidningen i 25 år (1987–2012).
Inte heller någon annan stor kultursida publicerade en riktig runa över Landin, trots att han ofta beskrevs som en av Sveriges främsta essäister och Tysklandskännare. För minnesorden stod i stället Gunnar Sandelin i Bulletin och Hägerstens amatörbokbindare på Dagens Nyheters familjesida. Vad säger det om vem Landin var och hur han uppfattades?
Landin föddes 1956 i ett borgerligt Borgholmshem. Efter gymnasiet, där en lyhörd lärare introducerade honom till tysk litteratur, följde journaliststudier i Göteborg. Vägen till den skrivande offentligheten gick sedan via Sydsvenskan. Tonvikten vid tyska teman förstärktes i bokform. Under 1980-talet översatte och introducerade han ny tysk prosa och lyrik, särskilt från DDR.
Landin klädde också sitt vetande i akademisk dräkt och blev 1990 filosofie doktor på en avhandling om mottagandet av tysk litteratur i Sverige. Beskådad i backspegeln är den personliga inledningen mest intressant. Den klargör att Landin från första stund – bland annat som Tysklandsorienterad i den anglosaxiskt dominerade efterkrigskulturen – upplevde och odlade ett starkt utanförskap i sitt skrivande.
Dessutom deklarerade han nogsamt att det inte var den välmående moderna förbundsrepubliken han drogs till, utan det intellektuella allvar som fanns bland Östberlins flagnande fasader och minnet av vibrerande ölkällare i 1920-talets München. Det här är glimtar av positioner som har poängterats genom hela Landins produktion, ibland på mycket problematiskt vis.
Att stå vid sidan om kan skärpa blicken och Landin var en mästare på att föra fram det förbisedda. Med aktsam självklarhet visade han vägen till litteratur och platser vars betydelse på förhand var svår att begripa. Han vidgade vyerna med reporternärhet, snarare än med abstrakt analys. Kanske lyckades han allra bäst i essäsamlingen Slottet som försvann (1999), en vindlande och lärd resa till närbelägna men obeaktade städer som Gdansk och Kaliningrad. Samtidigt minner boken om att också solitären ingick i ett sammanhang.
Han gick in i mörkret med ödmjuk öppenhet och kom ut med texter helt utan rättrådighet.
Envisheten med vilken Landin återkommer till fördrivningen av Östersjöområdenas tyska befolkning efter andra världskriget krokar i en nationalkonservativ tysk tradition där Förintelsen skyndas förbi och förövare stöps om till offer. Det är något annat än att allmänt förfäras av samtidens förflackning och ytliga kommers. I sin inledning till Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser (översatt 2012) lät Landin ana att detta bombastiska angrepp på förnuft och demokrati från 1918 var att föredra framför den uppburne författarens senare försvar för Weimarrepubliken.
Som en röd tråd genom nära nog samtliga av Landins essäsamlingar löper förkärleken för historiens förlorare. Inte sällan handlade det om kantstötta existenser i de tyska radikalkonservativa kretsar som banade intellektuell väg för nazismen. Han gick in i mörkret med ödmjuk öppenhet och kom ut med texter helt utan rättrådighet. Ibland kunde det bli väl försonligt – ett intryck som förstärktes av språkets undanglidande lätthet – men Landin lyckades likväl göra det förflutna mer förnimbart och oförställt.
När Landin tillämpande samma metod i samtiden blev resultat emellertid långt mer ensidigt och försåtligt. I mars 1999 publicerade han ett par större Berlinbetraktelser i DN. Via karaktärsvittnet Horst Mahler (den tidigare RAF-advokaten) fick läsarna veta att Tyskland förlamades av politisk korrekthet och en självutplånande upptagenhet vid Förintelsen. Landin bad Mahler att reflektera kring sitt vänsterterroristiska förflutna, men att han numer ingick i nynazistiska kretsar nämndes anmärkningsvärt nog inte med ett ord.
Då Landin under loppet av några nittiotalsår i DN också publicerade en inkännande runa över den svenske nazistledaren Per Engdahl och ett idolporträtt av de tyska radikalkonservativa omslagspojkarna kring tidskriften Junge Freiheit är det föga förvånande att det kom anmärkningar på hans politiska kompass.
Samtidigt är jag osäker på om Landin trivdes särskilt väl i sin mest omstörtande skepnad.
Kritiken från skribenter av skiftande kulör (Göran Greider, Björn Sandmark, Carl Rudbeck, Henrik Berggren och Per Ahlmark) bekräftade för Landin bilden av sig själv som outsider, men också den av en åsiktssnäv svensk offentlighet. Det är förståeligt, men också förenklat. Inte minst förblev Landin obenägen att beakta sin egen position och det faktum att han under ett kvartssekel hade tillgång till landets mest prestigefyllda kultursidor. Att sättas i fråga är inte det samma som att stötas ut.
Därför blir också de hätska utfallen mot det ”självgoda medieetablissemanget” i den av Landin redigerade antologin Politisk korrekthet på svenska (1998) på samma gång svåra att ta på allvar och obehagliga. En förklaring till den aggressivt artikulerade självuppfattningen kan vara Landins förbundenhet med den radikalkonservativa idén om fronterfarenhetens renande dådkraft; att det endast är i drabbning och när saker ställs på sin spets som sanning kan skapas. En annan läsning är att han genom föräldrarnas engagemang i Nysvenska rörelsen tidigt erfor en präglande ideologisk isolering.
Alldeles oavsett anledning står det klart att Landin kunde vara långt mer radikal och agiterande i sin konservatism än vad som förmodligen känns bekvämt för flertalet av oss som har begeistrats av hans besjälade förhållningssätt till tysk litteratur och historia. Samtidigt är jag osäker på om Landin trivdes särskilt väl i sin mest omstörtande skepnad. Engagemanget i Salt såg han exempelvis med eftertänksam skepsis och erkände att högertidskriften misslyckats med att ”dra en klar gräns mot all form av rasism och nazism”.
I det ovanstående finns sannolikt orsaken till att jag under året som har förlupit sedan Landins bortgång funnit det trösterikt att återvända till hans roman Kan du inte säga något snällt i stället (2015). Det är en elegant och sorglig skildring av manlig ensamhet, längtan efter det enkla, sanna och sköna; men också av behovet att befria sig från familjearvets besvärjelser.
Min avsikt är inte att lägga Per Landins liv och minne till rätta, men jag anser alltjämt att han hade förtjänat att porträtteras i helfigur på prominent plats efter sin död. Det finns texter man tror ska skriva sig själva, som man väntar på förgäves.
