Han var Dawit Isaaks hopp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-06-21 | Publicerad 2013-02-01
Donald Boström om avhoppade ministern och de hemliga förhandlingarna som stoppades när Carl Bildt blev utrikesminister
Sverige hade ingående samtal med Eritrea om en möjlig frigivning av Dawit Isaak. Donald Boström som rapporterat från landet under många år lade journalistrollen åt sidan och deltog i dessa.
Men efter Alliansregeringens tillträde 2006 avbröts samtalen abrupt, för att aldrig återupptas.
Här berättar Donald Boström om sina möten med Eritreas informationsminister Ali Abdu som nyligen hoppade av från den eritreanska diktaturen och nu befinner sig på hemlig ort.
Eritreas informationsminister Ali Abdu har lämnat landet och lever på okänd ort.
Det bekräftades i onsdags efter en tids rykten.
Inte många kände till att Ali Abdu var den person i Eritreas ledning som försökte hjälpa Sverige och den fängslade journalisten Dawit Isaak.
– Jag lovar att de ska bli en ändring, var det sista Ali Abdu sa till mig efter tio minuters samtal för åtta månader sedan.
– Jag ska omedelbart gå in till presidenten och diskutera några förslag.
– Jag hör av mig inom kort.
Det var ovanligt tydliga ordalag för att komma från Ali Abdu. Annars gjorde han det på sitt sätt, i tysthet och utan åthävor. Utländska diplomater menade att han var en lite väl enkel och osofistikerad person för att vara minister.
Som mycket ung, och under brinnande krig togs han som fadderbarn av befrielserörelsens ledare och landets blivande president, Issayas Afwerki. Ali Abdu är kanske den person som känner presidenten bäst efter att sida vid sida i åratal delat strapatser under två krig. Det kom att ha betydelse för Ali Abdus framtid. Via ledningen i ungdomsförbundet och som chef för Eritreas tv blev han så småningom informationsminister.
Han sa det aldrig i klartext. Men vid några tillfällen hörde jag mellan raderna att han hade funderingar på ett liv någon annanstans. I alla samtal med Ali Abdu var han lojal med presidenten, regeringen och framför allt Eritrea. Men de två sista gångerna sa han saker han inte sagt tidigare och på ett personligt sätt som var helt nytt. Efter att ha uttryckt sig på det viset vid några tillfällen tittade han mig i ögonen för att se om jag förstått vad han egentligen menat. Även om jag fick den känslan så kunde jag inte tro att det var ett förebud på vad som komma skulle.
Samtidigt försökte han få processen att gå framåt, både för Dawit Isaak och de bilaterala relationerna med Sverige.
Det hela tog sin början 2005. Jag intervjuade ett stort antal eritreanska ledare om Dawit Isaak. Deras gemensamma budskap var att de inte såg någon poäng med att samtala med Sverige eftersom Sverige inte är ärliga och hade en dold agenda. Jag hamnade i en märklig roll, jag började argumentera i stället för att intervjua, och menade att det absolut finns personer som kan föra uppriktiga samtal som kan vara viktiga för båda länderna. Ali Abdu lyssnade, och argumenterade.
Därefter sa han okej, låt oss ge det en chans även om han var mycket skeptisk. I Sverige framförde jag Ali Abdus syn på saken för representanter för den svenska regeringen. Det hela ledde till att samtal kom till stånd mellan de dåvarande utrikes- och biståndsministrarna Jan Eliasson och Carin Jämtin och Ali Abdu.
Jag deltog själv i dessa prematura samtal och lade journalistrollen åt sidan under den perioden.
Sveriges särbehandling av Eritrea var det stora hindret och diskussionen kom bland annat att handla om vilka typer av närmanden mellan länderna som var möjliga för att det låsta läget skulle mjukas upp. Dawit Isaak skulle därmed få ökade möjligheter att friges – han och hans familj, var de enda offren i konflikten.
En liknande strategi använde Sverige i fallet Johan Persson och Martin Schibbye. Varför Sverige i Dawits Isaaks fall använder en motsatt, och efter elva år, misslyckad strategi är en gåta.
Samtalen grundlade ett förtroende mellan parterna som öppnade dörrarna för fortsatta samtal. Men det hela fick ett abrupt slut hösten 2006 när Sverige valde en ny regering.
Även om samtalen fortsatte vid ett par tillfällen efter regeringsskiftet hade de svenska ministrar som inlett dem inte längre något mandat att fortsätta. Och någon koppling mellan den nya svenska regeringen och Eritrea skedde aldrig. Bara för några månader sedan uttryckte Ali Abdu att det inte förekommer samtal med Sverige annat än på låg nivå av helt betydelselös karaktär, och att någon tyst diplomati överhuvudtaget inte existerar.
All oberoende intern information har upphört i Eritrea, privat media är förbjuden. Samtliga tidningar utom de statliga har stängts. Den som landar i Eritrea blir ändå förvånad av hur den externa informationen fungerat under Ali Abdu. Där fanns 700 utländska tv-kanaler, inga restriktioner av internet, radio eller Facebook. Ali Abdu bad mig undervisa i västerländsk journalistik för eritreanska journalister. Vilket hade varit just vad som behövdes. Men eftersom jag var en del i samtalen mellan länderna var det inte möjligt att genomföra, även om det var ett briljant förslag.
Ali Abdu visade med detta att han som person hade demokratiska ambitioner för yttrande- och tryckfriheten i landet. Och det är möjligtvis här man kan spåra grunden till den motsättning mellan Ali Abdu och andra i ledningen som lett fram till att han valt att lämna landet.
Men det är än så länge bara en gissning.
Det som styrker den tanken är dock att internet på senare tid blivit extremt långsamt i Eritrea. Strypningen av internet tror jag inte var i enlighet med Ali Abdus vilja. Uppenbarligen fick han allt svårare att styra sitt departement. Rykten började florera. Det sas att det fanns läckor på ministeriet vilket visade att Ali Abdu inte var herre i sitt eget hus, andra rykten sa att han inte skötte ekonomin på ett tillfredsställande sätt.
På väg till flygplatsen i Eritreas huvudstad Asmara i maj förra året fick jag ett kort möte med Ali Abdu. Jag hade begärt ett möte under fem dagar, och i sista sekunden fick jag besked att det beviljats, och ett tio minuter långt möte kom till stånd.
Men ett avgörande sådant.
Tiden var knapp och jag gick rakt på sak. Någonting måste hända, både Sverige och Eritrea är oförnuftigt låsta.
En hållning från våra två regeringar som framför allt riskerar livet på Dawit Isaak, gör livet svårt för eritreaner i Sverige och ger Eritrea ett internationellt motstånd. Jag underströk att det är en åsikt som delas av regeringstrogna eritreaner i Sverige. Ett enkelt första steg är att Eritrea låter Dawits familj träffa honom, Sverige vågar göra en gest tillbaka, och så kan en konstruktiv spiral komma igång, lyckades jag få fram på en halv minut. Vi hade talat i liknande termer förut och jag hade fått samma officiella svar. Nu blev det dramatiskt annorlunda.
Ali Abdu reser sig upp och börjar gå runt i rummet, och svarar;
– Den här gången ska det bli en förändring, jag lovar.
– Jag har några tankar, Jag ska omedelbart gå in till presidenten och diskutera det.
– Jag lovar att de ska bli en ändring, var det sista Ali Abdu sa till mig efter tio minuters samtal för åtta månaders sedan.
– Jag hör av mig inom kort. I promise!
Det var en omtumlande färd mot flygplatsen. Aldrig förr hade en eritreansk ledare låtit undslippa sig något liknande. Var det vändpunkten? Räddningen för Dawit?
Veckorna gick och jag börja förstå att Ali Abdus tankar inte fallit i god jord. Jag ringde ett par gånger om dagen utan resultat. Det hinner bli september och klockan är kvart över åtta på morgonen, jag har just lämnat min dotter i skolan och sitter i bilen när telefonen ringer.
Efter att ha utbytt artighetsfraser om våra döttrar ställer Ali Abdu frågan,
– Har det hänt något nytt i Sverige angående Eritrea eller är det same shit?
Jag svarade att det förvisso diskuteras i några forum att Sverige måste upprätta bilaterala relationer med Eritrea, men att det officiellt är samma hållning än så länge.
– Synd, svarar han kort.
Jag förstår att detta ”synd” betyder att loppet är kört.
– När har ni nästa val är hans följdfråga?
Om två år, svarade jag. Vad hände med samtalen med presidenten undrade jag. Är det något vi kan hoppas på?
– Det är ingen ändring från vår sida, är de sista orden jag hör från Ali Abdu.
Jag stannade bilen på Brunnsgatan och försökte smälta det han sagt. Trots att presidentens närmsta man på uppriktigt allvar försökt hitta en öppning på högsta nivå hade det misslyckats. Vad skulle det innebära för Dawit Isaak? Och för Ali Abdu? Det såg inte särskilt ljust ut.
Ali Abdu hoppades på ett svenskt regeringsskifte 2014 och att kontakterna från 2005 kunde återupptas. Han var enig om något måste göras i Dawit Isaak-fallet.
Framför allt var vi eniga om att Sveriges särbehandling av Eritrea är hindret för alla möjligheter att komma vidare, och därmed rädda livet på Dawit Isaak.
DONALD BOSTRÖM
