Ondska? Se dig i spegeln

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-09

MARIA BERGOM LARSSON om Dostojevskij och vår tids onda andar

Ondskans ansikte har naglats fast i vårt medvetande med en fruktansvärd entydighet under hösten: Usama bin Ladin i mulladräkt och stripigt skägg. Ett ansikte präglat av våra föreställningar kring det orientaliska, en förmodern värld av kvinnoförtryck, manbarhetskult, martyrskap, heligt krig och ledardyrkan. "Amerikanarna älskar Pepsi-Cola, men vi älskar döden", säger en ung afghansk krigare. Enligt bin Ladin är väst fast besluten "att beröva oss vår manlighet. Vi anser att vi är män." Men styrkan och våldet hyllas latent eller öppet inte bara i östs fundamentalism utan också i västs historieskrivning. Ondskan fascinerar och lockar. Få är de som vågar utmana den självbilden.

En författare som givit en oförliknelig gestaltning åt våldets, ondskans och fundamentalismens problem är Fjodor Dostojevskij. Men han vänder vår blick. Ondskans ansikte är inte en svartmuskig arab. Se dig i spegeln, västerlänning! Ondskans ansikte kan vara en vanlig slätrakad ung västeuropeisk student. Här ligger själva occidentalismen under luppen. Jag talar om romanen Onda andar, Dostojevskijs uppgörelse med nihilismen och socialismen i Ryssland på 1870-talet.

1867 lämnade Dostojevskij S:t Petersburg för en kort vistelse i Europa, men utlandsvistelsen blev fyra år och tre månader och en lidandeshistoria. "Om det bara kunde bli slut på denna förbannade utlandsvistelse och på dessa drömmar! Å, med vilket hat jag kommer att minnas denna tid", bekänner han i ett brev.

Pariskommunen skakade honom i grunden. Skulle det ateistiska väst lägga grunden till ett helt nytt samhälle utan Kristus? När kommunen faller ser Dostojevskij ett hopp i att Europa äntligen ska ligga öppet för Rysslands fromhet, den enda vägen till förnyelse tror han. Men först måste han göra upp med roten till det onda, den västerländska rationalismen och ateismen.

En notis om mordet på en ung student i en rysk tidning sätter honom på spåret. Bakom mordet på Ivanov den 21 november 1869 stod en annan student Sergej Netjajev, en av tidens många nihilister. Han hade nyligen kommit från Europa där han hade varit Bakunins elev. På uppdrag av dennes organisation hade han tagit sig in i Ryssland för att organisera ett terrornätverk. Avsikten var att störta tsaren.

Netjajev anses också vara författaren till En revolutionär katekes, rörelsens program. Överklassen skulle utrotas om den inte kunde utnyttjas i revolutionen: "en mängd högtstående fänad eller personer som varken utmärker sig genom förstånd eller energi, men som i kraft av sin ställning njuter gott av rikedom, förbindelser, inflytande och makt. Dem bör man utnyttja ["] och göra dem till sina slavar "" Särskilt skulle överklassens korkade, intetsägande och själlösa" kvinnor kunna användas och komprometteras.

Lukasevangeliets berättelse om hur Jesus botar en besatt man och driver ut de onda andarna in i en grisflock som drunknar blir Dostojevskijs symbol för det som nu sker i Ryssland. I ett brev beskriver han romanens idé: "Fakta har visat oss att den sjukdom som har angripit det civiliserade Ryssland var mycket värre än vad vi själva föreställde oss " De onda andarna störtade ut från den ryska människan och in i en svinahjord, dvs Netjajev och hans likar. De har drunknat eller kommer säkert att göra det, och den botade mannen, som de onda andarna lämnat, sitter vid Jesu fötter. Så måste det vara. Ryssland har spytt upp det svineri man har utfodrat det med, och nu finns det naturligtvis inget ryskt kvar i dessa skorpioner som spyddes upp. Men observera min käre vän: den som förlorar sitt folk och sin nationalitet, han förlorar också sina fäders tro och Gud " Detta är alltså ämnet för min roman. Jag kallar den "Onda andar"."

Dostojevskij hade fått ett ansikte på den västerländska nihilismen och socialismen, han hade hittat sitt livs tema.

Brott och straff handlade om en student som förgiftas av nihilismen, men räddas. Raskolnikov drömmer i fångläg-ret om en fruktansvärd pest som sprider sig över Europa. Det var västerlandets rationalism och nihilism som var själva smitthärden. Nu ville Dostojevskij avslöja den som "det största och viktigaste problemet i vår tid", han ville skriva en politisk pamflett mot den revolutionära rörelsen "med piskan i handen". "Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt - till sista ordet."

När romanen kom ut 1872 blev det tyst, till och med det konservativa läg-ret fann att Dostojevskij gått väl långt. Ändå är Onda andar ännu i dag en fruktansvärd och fantastisk roman som kan läsas nästan som en profetia över 1900-talets och kommunismens utveckling.

Hos Bakunin fick Dostojevskij ett ansikte på västerlandets hybris, den övermodiga tron att människan klarar sig utan Gud. "Så länge Gud finns, är människan en slav", skrev denne. "Människan är rationell, rättfärdig, fri - följaktligen finns det ingen Gud." Hans ord ekar rakt in i Onda andar i ingenjör Kirillovs gestalt. Han vill genom att begå självmord, frivilligt och som ett offer till mänskligheten, bana vägen för framtidens människa, "människoguden".

Men vart skulle Kirillovs "människogud" komma att hamna, människan utan något fäste för sin moral? "Jag börjar med att föreslå obegränsad frihet, men slutar med den absoluta despotin", säger Sjigaljov, nihilisternas teoretiker i Onda andar. Hans socialistiska program mynnar ut i dystopi, nio tiondelar av mänskligheten blir slavar, förvandlas till något som liknar en boskapshjord, medan den återstående tiondelen får all frihet och oinskränkt beslutanderätt och för sig skapar det jordiska paradiset. Spioneriet och skräcken att bli angiven blir kittet i systemet. Ur sin samtid vaskar Dosto-jevskij fram konturerna till Stalintidens Sovjetunionen.

En virvel av katastrofala och ondskefulla händelser drabbar under några dramatiska månader en liten landsortsstad. I centrum står två figurer, Pjotr Stepanovitj Verchovjenskij och Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Första delens sista kapitel heter Den listiga ormen, här presenteras aktörerna.

Pjotr Stepanovitjs drag är småskurna, näsan liten och spetsig, läpparna långa och smala, blicken vaksam, bakhuvudet är oproportionerligt stort och liksom tillplattat från sidorna så att ansiktet gör ett spetsigt intryck. "Man började liksom föreställa sig att tungan i den här munnen var formad på ett alldeles särskilt sätt, att den var onaturligt smal, förfärligt röd och med en särdeles vass spets som oavbrutet snurrade runt runt." Ormens tunga. Detta är bilden av djävulen i ormens skepnad. En tunga verksam romanen igenom som med lögner, misstro och skandaler skapar förödelse.

Gemensamt för nihilisterna är att de förnekar Gud. Men Kirillov är ingen mördare, snarare har han ett helgonlikt drag när han erbjuder sig själv som offer för att visa vägen för en ny människa befriad från skräck och smärta. Om Gud inte finns så är jag Gud. Det är hans idé. "Att bli Gud betyder bara att vara fri på denna jord, att inte tjäna ett odödligt väsen. Det betyder naturligtvis framför allt att föra detta smärtsamma oberoende ut i alla dess konsekvenser", skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos och ser i Kirillov förebilden till existentialismens absurda hjälte.

Med Pjotr Stepanovitj är det annorlunda. Han är egentligen bara en politisk streber, skamlöst hungrig på makt. Han är alldeles kall - men besatt av en idé - som Kirillov. I ett samtal med romanens andra huvudperson, Nikolaj Stavrogin, avsvär han sig socialismen. I själva verket har han utsett Stavrogin till sin ikon. "Jag, jag behöver just en sådan som du. Jag vet ingen utom dig. Du är anföraren, du är solen, och jag är en mask " Dig behöver jag, utan dig är jag en nolla. Utan dig är jag en fluga, en idé i glasburk, Columbus utan Amerika." Stavrogin ska bli revolutionens Ledare, den nya tsaren, dyrkad av massorna. Men han vägrar och blir nästa måltavla för Pjotr Stepanovitjs hatfyllda konspiration.

Nikolaj Stavrogins komplicerade och amoraliska personlighet ses ofta som romanens demoniska centrum. Bakom sig har han ett utsvävande liv med laster och brott som skulle få Markis de Sade att blekna. Han har förfört en liten flicka och sedan sett på medan hon i förtvivlan tog livet av sig. "Efter detta fann jag livet djupt motbjudande", skriver han i sin bikt. Men han gör ingenting åt det. Samvetets röst har tystnat. "Om Gud är död är allt tillåtet." Sluten vandrar han genom romanen. Hans ungdoms entusiasm har lämnat plats för ett kallt förnuft och en stor portion cynism.

I romanens intrig är han ett tomrum i vilket alla projicerar sina innersta önskningar. Hans egen inre dialog mellan olika existentiella alternativ tar gestalt i kretsen runtomkring honom och förvandlas från repliker i en dialog till dogmatiska hållningar. Från de andra får han tillbaka sina egna repliker men med en hård monologiserad accent.

Nyckeln till Stavrogins personlighet finns i hans avskedsbrev innan han hänger sig på barndomshemmets vind. "Jag har inte kunnat avsky något", skriver han. "Inte ens förnekelse har det kommit. Allt har bara varit smått och småskuret och slappt och viljelöst." Camus kallar honom "likgiltighetens tsar" i Myten om Sisyfos.

"Om ni skall skriva om våra ryska nihilister, kom då slutligen ihåg att rikta huvudangreppet mot deras fäder, för de är ännu värre nihilister än barnen. Våra skurkar här hemma kan åtminstone besitta en och annan motbjudande glöd, men hos fäderna finner man bara cynism och likgiltighet, och det är ännu värre", skriver Dostojevs-kij i ett brev några år efter Onda andar. I Onda andar heter fadern Stepan Trofimovitj Verchovjenskij och är inte bara Pjotr Verchovjenskijs far utan också Nikolaj Stavrogins lärare och informator och livslång snyltgäst hos Varvara Petrovna, Stavrogins förmögna mor.

Han skildras som en typisk representant för 1840-talets ryska liberaler, full av idealistiska floskler och frans-ka fraser. Hans betydelse i romanen markeras av att författaren viger de första 120 sidorna åt att presentera hans karaktär och att det är hans sista vand-ring som får avsluta boken. Det är också han som på dödsbädden får läsa de avgörande bibeltexterna som ger nycklar till romanens symbolvärld, Lukastexten om de onda andarna och Uppenbarelsebokens dom över de ljumma. "Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: "Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet" och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken." Det är en förkastelsedom över liberalen som med sin naiva idealism berett vägen för nästa generation av nihilister.

Men Stepan Trofimovitj får ändå författarens medkänsla och i hans förvirrade dialoger under den sista vandringen blottas inte bara hans tomhet utan också hans mänskliga sidor, ångern, förtvivlan, skräcken för ensamhet, kärleken, Gudslängtan. Flerstämmigheten, polyfonin, genomsyrar alla Dostojevskijs romaner, han överger inte sina personer.

Michail Bachtin har i sin bok, Dostojevskijs poetik, uppmärksammat dia-logens djupt existentiella betydelse i Dostojevskijs romaner. "Människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal", säger han. Man kan inte tala om henne, bara till henne. Man kan bara närma sig henne, eller få henne att visa sig, genom att umgås med henne på ett dialogiskt sätt. "Och att gestalta den inre människan, såsom Dostojevskij förstod henne, det är endast möjligt genom en gestaltning av hennes umgänge med den andre. Endast i umgänget, i växelverkan mellan människor, framträder "människan i människan", såväl för de andra som för sig själv." Därför befinner sig dialogen i centrum av Dostojevskijs konstnärliga värld som ett självändamål, inte som en förstuga till handlingen utan som själva handlingen, menar Bachtin. I dialogen blir människan för första gången till, inte för andra utan för sig själv! Det gör att gestalter som Kirillov, Sjatov, Stavrogin och Stepan Trofimovitj aldrig blir entydiga. De invändningar vi kan ha mot deras - eller författarens! - idéer är de själva de första att formulera.

Människan är alltid kluven och mångtydig. Ondskan är en sjukdom, förnuftets iskyla som griper omkring sig i den unga generationen och föder cynism och människoförakt. En tidsanda.

Det kan yppa sig som skenbart harmlösa skurkstreck som när Pjotr Stepanovitj släpper in en mus i en helgonbild eller stadens societetsungdom under glam och skämt åker för att bese en ung pojke som tagit sitt liv på värdshuset. Men harmlösheten döljer ett människoförakt som genom sin brist på ödmjukhet och empati öppnar vägen för Uppenbarelsebokens vilddjur, Satansormens våldsstorm.

Maria Bergom Larsson