Klass, helt enkelt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-06-11
Kajsa Ekis Ekman läser två katekeser - och vill skrota vänster- och högerbegreppet
Jag har länge tänkt att begreppen vänster och höger är missvisande.
Inte därför att jag skulle vara en miljöpartist som tycker att de är förlegade. Tvärtom.
Men de ger fel bild av politikens viktigaste och mest grundläggande konflikt: vem som ska ha tillgång till resurserna. Ska de fördelas jämnt eller ska de stanna kvar i händerna på ett fåtal?
Det här är en vertikal konflikt mellan de som är under och de som är över. Men för att illustrera den använder vi en horisontell skala. Det har råkat bli så eftersom de radikala partierna satte sig till vänster i den franska nationalförsamlingen på sjuttonhundranittiotalet och de konservativa till höger. Sedan har skalan blivit kvar trots att den inte säger något om vad konflikten handlar om.
I stället, menar jag, borde vi säga just över och under. Då blir det tydligt att det rör sig om en maktrelation. Vissa är över och vill bevara sina privilegier, resten – de berömda 99 procenten – är under och kräver rätt till kakan de själva bakat.
När August Strindberg skrev sin Liten katekes för underklassen på 1880-talet, talade han inte om vänster och höger. Han talade inte ens om fattiga och rika trots att hundratusentals svenskar var så fattiga att de emigrerade. Och han talade definitivt inte om identitet, även om skillnaderna mellan klassernas utseende och livsstil var så stora att vissa konservativa tänkare menade att de egentligen var olika raser.
Nej, Strindberg talade om överklass och underklass. Överklassen: de tärande, de styrande; och underklass: de närande, de styrda. Därmed sa han att det inte handlar om hur mycket man har, utan om en utsugande relation.
Strindbergs lilla katekes, som nu ges ut på nytt av Karneval förlag, skrevs i en tid då det kokade i Sverige. Bara en femtedel av befolkningen – de rikaste männen – hade rösträtt. Fackföreningar höll på att formas överallt i landet och snickare i Stockholm blev de första att genomföra en strejk. Kvinnorörelsen krävde rösträtt och gifta kvinnors myndighet. Det socialdemokratiska partiet bildades och genast svarade statsminister Gillis Bildt (Carl Bildts farfars farfar) med att införa en ”munkorgslag” där stränga straff hotade den som ägnade sig åt uppvigling. Alla skolbarn fick lära sig i Luthers lilla katekes att lyda Gud och sina herrar.
Strindberg snodde hela Luthers grepp och skrev sin egen katekes. Rakt på sak i formen fråga-svar och med målet att ”väcka underklassens hat mot överklassen (just det) och populärt afklippa alla dess fraser.”
Det blev ett underklassens SCUM-manifest, lika vilt, glasklart och provokativt. Hör bara här: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Med en enda mening avslöjar han både makten och dess lögner. Eller som Marx skulle säga, både basen och överbyggnaden. Han fortsätter på samma sätt: ”Vad är utrikespolitik? Samarbete mellan de olika ländernas överklasser.” Och ”När är en revolution laglig? När den lyckas.”
Jag vill ge denna skrift till de skribenter som tror att man måste skriva invecklat för att verka smart, som döljer sin poäng bakom massa ludd och för vilka politik handlar om olika ismer som strider mot varann någonstans bland molnen. Strindberg visar att genialiteten syns bäst i enkelheten. Sist jag läste något liknande var en krönika av Jan Guillou där han skrev så tydligt och klart att det som kallas en ”mittenståndpunkt” i praktiken innebär att man är för arbetslöshet och ökade klyftor.
Fördelen med ett enkelt språk är också att det syns tydligt när man har fel, som i avsnittet om kvinnan. Där skyller Strindberg allt från syfilis till prostitution, arbetslöshet och männens för tidiga död på kvinnorna. Kanske det bästa exemplet i boken på hans egen tes att ”alla intressen leds av egoism.”
Hundratjugo år, allmän rösträtt och en välfärdsstat senare har en del av hans påståenden blivit ogiltiga. Särskilt de som gäller religionen och staten. Skatterna används inte längre till ”sysslor och löner åt överklassen” utan har blivit ett instrument för fördelning. Genom demokratin tog arbetarrörelsen makten över staten, men lyckades inte ta makten över kapitalet. Resultatet är att de viktiga finanspolitiska besluten i dag tas utanför demokratin.
Precis detta skriver Göran Greider om i bokens andra del, Liten katekes för de ännu vanmäktiga som nyligen publicerats här på Aftonbladets kultursidor. Där kör han samma grepp som Strindberg till den grad att Greider nästan försvinner och låter som Strindberg själv, bara att det är en 2012 års version som hyllar matriarkatet och använder ordet hen. Nu har konsumismen tagit över religionens roll som förtryckare och ”majoriteten hade en kort tid viss makt över staten, men har nu förlorat den.”
Mycket är upprepningar av vad vänstern – förlåt, de underifrån – sagt de senaste tjugo åren, men en insikt är fullkomligt unik och briljant: ”Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack.”
Kajsa Ekis Ekman
Göran Greider är medarbetare i Aftonbladet. Därför recenseras boken av Kajsa Ekis Ekman, kritiker på Dagens Nyheter.
–
