Sveket
Medierna vägrade rapportera att Aftonbladet hade rätt om israelernas organstölder
Magasinet Filter avslöjar i sitt senaste nummer sanningen bakom den så kallade Organskandalen för tre år sedan. I går skrev Oisín Cantwell om bakgrunden till kulturartikeln som orsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel.
I dag berättar Åsa Linderborg om det galna drevet efter publiceringen, om att bli stämplad som antisemit och förföljd av världens medier. Och om sveket från den svenska pressen när det visade sig att Aftonbladet hade rätt – Israel plundrade systematiskt döda kroppar på organ.
Donald Boström står på Aftonbladet och sprättar läsarpost. I ett av kuverten ligger en stämning på 50 miljoner kronor. Han tittar på mig och säger:– Ska jag klara av det här måste jag jobba häcken av mig.
Det är hösten 2009 och Donald är världens mest hudflängda journalist. Orsaken är en artikel han skrivit om palestinska mödrar på Västbanken som misstänker att man i Israel har plundrat deras söner på organ. Texten illustrerades av ett foto på Bilal, en stenkastande pojke som dödats av israelisk militär, fraktakts bort och sen återlämnats till familjen med insjunken mage, uppsprättad och hopsydd från halsen till ljumsken. Fallet var egentligen gammalt, från 1992, och redan beskrivet i den prisade antologin Inshallah från 2001. Med anledning av sommarens avslöjanden om organhandel i New Jersey, hoppades Donald att även det här skulle undersökas.
Donalds artikel publicerades den 17 augusti 2009. De två första dagarna hände ingenting. Sen tog det fullständigt hus i helvete. Aftonbladet och Donald anklagades för antisemitism och lögnspridning, det stormade i fyra månader. Drevet granskas nu av Madeleine Engstrand Andersson i ett stort reportage i tidningen Filter. Jag läser omtumlad och påminns återigen om publiceringen som skapade tidningshistoria.
Karusellen började på kvällen den 19 augusti när jag får telefonsamtal från en israelisk radiostation som kastar mig ut i direktsändning. Reportern vill att jag erkänner mig som antisemit, eftersom Donald Boströms artikel innehåller anklagelser om organstöld utan att ta hänsyn till att det finns en gammal antisemitisk vandringssägen om att judar bakar bröd på kristet blod. Sen ringde CNN och BBC.
Först då hakade svenska medier på: Antisemiten Boström, ja ja ja! Antisemiten Linderborg, ja ja ja! Den bruna färgen går aldrig ur Aftonbladets väggar, nej nej nej!
Sveriges ambassadör i Israel bad om ursäkt å hela svenska folkets vägnar. Det dröjde flera dagar innan utrikesminister Carl Bildt på sin blogg – var annars? – försvarade den svenska pressfriheten. Det ledde till diplomatisk kris och att ett planerat statsbesök i Israel ställdes in. Stämningen var hotfull. Mejlen havererade när tusen brev i timmen landade, många med samma bild på Aftonbladets chefredaktör Jan Helin med Hitlermustasch.
Telefonen ringde dygnet runt från jorden runt. Reportrar kom till Aftonbladet Kultur från England, Italien, Ryssland, Brasilien, Spanien, Kina och länder jag inte minns. Alla hade antingen läst en googleöversättning som gav blittanblaj i förståelse eller en försåtligt manipulerad version av vår egen, auktoriserade översättning.
Jag var citerad på sex kontinenter, fick prata överallt – utom i Sverige. Samma sak med Donald. Artikeln diskuterades och skälldes ut överallt, vecka ut och vecka in, över våra huvuden.
Publicistklubben arrangerade en debatt där jag och Jan Guillou stod på den ena sidan och Björn Wiman DN, Maciej Zaremba DN och Rakel Chukri Sydsvenskan stod på den andra. Donald fick sitta i publiken. Genast stod det klart att PK:s ordförande, Ulrika Knutson, som höll i kvällen, också ville debattera mot Aftonbladet.
– Vi spelade 0–0 och det var inte dåligt med tanke på att de var fyra och vi var två, sammanfattade Guillou efteråt.
Debatten hade handlat om huruvida publiceringen var medvetet eller omedvetet antisemitisk. Bara Guillou och jag ville prata om Bilal och den israeliska ockupationen.
Aftonbladets kritiker visade sig den kvällen också vara medicinska experter på organtransplantation – de hade rent av kunskaper som vida överskred läkarevetenskapens.
Bitter? Jag brukar berömma mig själv av att aldrig vara förgrämd, men i det här fallet oh yes I am. Jag är så jävla bitter. Inte så mycket för egen del, men vad ska man kalla borgerlighetens totala likgiltighet för alla palestinska offer? Hatet mot Donald och Aftonbladet väger lätt om man jämför med hånet som drabbade Bilals familj.
Min dåvarande chef Helle Klein och min dåvarande man Anders servade mig från morgon till kväll med material från den liberala pressen i Israel – där finns det gott om riktiga liberaler men det är tyvärr inte de som styr landet – som helt eller delvis stödde vår sak. Utan dem hade jag fallit isär, och hur Donald klarade pressen förstår jag fortfarande inte. En matt kväll ringde jag Jan Helin, som stått förundransvärt stadigt hela tiden, och erbjöd min avgång. För första gången hörde jag en lätt irritation i hans röst:
– Gå och lägg dig, du behöver sova.
När den borgerliga pressen eldar bastun som värst, bjuder Bonniers in till sin årliga fest på Villa Manilla. Jag vill inte gå, men Leif GW Persson säger att jag måste. I foajén möts jag av en av Bonnierfamiljens mer glada gamänger. Han tar mig i armen och viskar:
– Du kan hänga av dig organen i garderoben.
Jag skrattar nervöst och stiger in i den vackra salen. Då blir det som när Morran närmar sig Mumindalen – allt tystnar och fryser till is. En och annan kollega går förbi min rygg och snuddar min hand fjärilslätt, som ett stöd i det fördolda: Jag står på din sida, men låt det stanna mellan oss.
Jag gömmer mig längst ner i trädgården där Expressens Nisse Schwartz vänligt nog pratar med mig tills GW lufsar fram och klagar på vinet, han vill vidare. Vi åker till stan där GW bjuder på middag till en kostnad av Donalds hela artikelarvode. Han skålar och säger:
– Hej på’re Plutt, du deppar väl inte ihop så du vill ta livet av dig?
Han påminde om när han, som Peter Bratts källa i bordellhärvan, var jagad över stock och sten och på allvar tänkte dra träfracken på sig. Geväret stod laddat. Sen säger han:
– Det här med plundrade palestinier är ju inget nytt, ska du veta. Jag har sett massor med såna foton, jag har till och med några i egen ägo.
– Va?! Får jag se dom?
– Nä, det är omöjligt. De ligger i nåt av uthusen på landet, jag vet inte var.
Jag började bli desperat. Hela tiden fick vi tips från människor som visste nåt men inte kunde hjälpa oss.
På drevets tredje vecka ringer Britta, en äldre dam från Genève. Hon berättar att hon känner en advokat inom FN som förbereder 15 olika stämningar där palestinska familjer anklagar israeliska staten för att ha tagit organ från deras avlidna söner. Martin Aagård sliter i en månad med att få kvinnan att ge oss en intervju, men hon vågar inte av rädsla för att sabba processen.
Flest tips får Donald. Han ringer fem gånger om dan med nya uppgifter. Han hade bland annat en läcka på militärsjukhuset Abu Kabir som gett honom en lista på obducerade palestinier. Där finns Bilal med. Jag vågade inte publicera.
Det var nämligen inte bara Donald som var stämd på 50 miljoner, även Aftonbladet var stämd på samma summa. En amerikan i New York ansåg att den svenska pressfriheten skulle sättas ur spel eftersom Aftonbladet var en tidning som distribuerades i New York; SAS-plan landade ju på JFK varje dag med gratis tidningar till passagerarna. Dessutom hade Aftonbladets korre Per Bjurman lönekonto i New York, alltså har Aftonbladet näringsverksamhet i ett land med helt annan presslagstiftning än Sverige.
Den bisarra stämningen hängde över oss under fyra årstider innan amerikansk domstol förklarade den ogiltig. Jag vet inte hur det är nu, men då – det här var strax efter Gazakriget – uppmanade hökarna i Israel folk att hota med eller direkt stämma besvärlig medier. Metoden var effektiv: Vi tystnade. När Donald alltmer förtvivlad ringde om olika vittnesuppgifter och artikelförslag, orkade jag till slut inte svara. Ja, jag svek honom där.
Donald hade lättare att komma till tals i Israel. Där fanns de som antingen ville puckla på honom öga mot öga eller var uppriktigt nyfikna på vad han hade att komma med. I Knesset behandlades frågan med betydligt större öppenhet än i Sverige.
Det var också i israeliska Channel 2 som världens främsta forskare i organhandel, Nancy Scheper-Huges på Berkeley University, tre dagar före jul ostörd fick berätta att Aftonbladet hade rätt. Jo, under Yehuda Hiss ledning bedrev Abu Kabir systematisk organstöld. Det handlade om tusentals människor.
Det här blev breaking news över hela världen – jag såg det om och om igen på CNN – men i Sverige kommenterades nyheten inte alls. Inte ens Aftonbladet gjorde nåt större väsen. Jan Helin bedömde att vi skulle avvakta och låta den liberala pressen sprida nyheten med en uppriktig eller förtäckt ursäkt. Sån är Jan Helin; när han gör fel brukar han erkänna det och han förväntar sig att andra ska göra likadant. Och en nyhet är alltid en nyhet. Jag önskar att alla publicister var lika renhåriga, men icke. Tystnaden la sig som ett snötäcke över julen.
Alla drev får ett namn och Donalds artikel döptes snabbt till ”Organskandalen”, men det är ju det här som är den verkliga skandalen: svensk press simmar i stim, jagar i flock – antingen av politiska skäl, opportunism eller ren nervositet – och när man överbevisas låtsas man som ingenting. Så förtigs sanningen av ren prestige.
Tre år senare ger Filter oss total upprättelse och mer än så. I numret som nu finns i handeln kan man läsa en intervju som Donald fick med Chen Kugel, rättsläkaren och överstelöjtnanten på Abu Kabir som redan 2001 slog larm om de organstölder som svenska medier påstår bara var Aftonbladets antisemitiska fantasier. Det pågick dagligen. Hjärtklaffar, hud, hornhinnor för transplantation. Hjärta, lever, njurar för forskning.
Donalds artikel, säger Kugel, bidrog till att stoppa de illegala övergreppen som drabbade palestinierna men även israeliska soldater, ortodoxa judar, gästarbetare, ja till och med turister. I dag pågår över hundra rättsprocesser och Högsta domstolen dömer regelmässigt till stora skadestånd.
Jag får ofta frågan om jag ångrar publiceringen. Men varför skulle jag ångra en kulturartikel som faktiskt förändrat nåt på riktigt?
Jag ångrar att artikeln inte var tydligare med att det självfallet inte fanns ettdirekt samband mellan rabbinen i New Jersey 2009 och Abu Kabir 1992. Kanske borde jag också, som Jan Helin nu gör i Filter, be om ursäkt för att vi inte bättre förstod hur artikeln kunde uppfattas i kontexten av den avskyvärda mytbildningen om hur judar bakar bröd på sina fienders blod.
Jag förstår bara inte riktigt hur Donald skulle formulerat sig: ”Jag vet att det finns en antisemitisk vandringssägen, men jag vill ändå prata om att döda palestinier kanske har plundrats på sina organ …” Det hade inte förändrat nånting, i Sverige har alltid all kritik av Israels ockupationspolitik stämplats som antisemitism.
Filter finns i handeln i dag. Jag har inga illusioner om att våra presskollegor ska hjälpa till att sprida det som står där, men jag uppmanar alla att läsa reportaget om kulturartikeln som spreds över världen och gick från ord till handling.
