Mot slutet spårar det ur och blir en ren kampanj
Armémuseums utställning blandar och ger – men det gör också vänstern
Det är alltid de andra som använder historien i egna syften. Så kan kontroversen kring utställningen ”Korsvägar: Sverige–Ukraina genom 1 000 år” på Armémuseum sammanfattas.
När den öppnade för allmänheten häromveckan publicerade Dagens ETC en för museiledningen minst sagt komprometterande artikel. Utställningen beskrivs som ett beställningsjobb. Museet ska ha prisgivit saklighet och integritet och producerat propaganda för att skapa uppslutning bakom Sveriges militära stöd till Ukraina och Nato-anslutningen.
Detta har sörjt för uppslitande interna konflikter. Överintendenten Helene Rånlund anklagas för att avfärda kritiska anställda som Putin-lakejer och ska istället låtit chefen för samarbetspartnern ”Nationalmuseum för Ukrainas historia under andra världskriget” styra utställningens utformning.
Tonen i Dagens ETC må vara onödigt indignerad, men innehållet är illavarslande. I artikeln och den tillhörande kommentaren nämns dock nästan inga konkreta exempel på den utpekade propagandan. Jag bestämmer mig därför för att besöka utställningen och blir beklämd.
Som antyds av titeln är syftet att förankra bilden av Sverige och Ukraina som förbundna genom historien, vilket utställningsmakarna förmår med hjälp av stora språng och selektivt seende. Ett stort nummer görs av att Olof Skötkonungs dotter Ingegerd gifte sig med storfursten Jaroslav och var delaktig i grundandet av Sofiakatedralen i Kiev runt år 1000.
Betydande utrymme ägnas därefter åt de strategiska allianser som stormakten Sverige ingick med kosacker och krimtatarer i 1600-talets kraftmätning med Ryssland, bland annat i form av en obeskrivligt dålig filmatisering av hur ett sändebud tas emot i Stockholm av Axel Oxenstierna.
På så sätt poängteras inte bara svensk-ukrainska vänskapsband utan också att det finns en lång historia av självständiga politiska aktörer i de områden som utgör dagens Ukraina. Den nutida statsbildningen förankras ytterligare i det förflutna genom att ”Ukrainas första konstitution” lyfts fram.
Hur dokumentet – som 1710 upprättades av kosackledaren Filip Orlik i Bender där han befann sig på flykt tillsammans med Karl XII – hamnade i Sverige och på Riksarkivet anses emellertid angelägnare än innehållet. Att judar förbjöds att bo och verka inom kosackkontrollerade områden ägnas exempelvis inte ett ord.
Anakronismer, konstig kronologi och brist på kontext ger onekligen intryck av att det viktigaste här är att frambringa en specifik bild av det förflutna; inte förutsättningslös kunskapsförmedling. Likväl uppfattar jag länge utställningen som ett uttryck för undermåligt hantverk snarare än utstuderad propaganda.
Först mot slutet spårar det ur rejält: Pennan som Ann Linde skrev under Sveriges Nato-ansökan presenteras jämte ett svensktillverkat pansarskott som har avfyrats i Ukraina. I en angränsande avslutning visar Försvarsmakten bilder från utbildningen av ukrainska soldater och frågar uppfordrande vad du är ”beredd att stå upp för”. Det är inget annat än ren kampanj och en påminnelse om att det krävs omdömesgilla individer med stark professionell identitet – inte en lydig linjechef – för att värna institutionell integritet.
Samtidigt är det svårt att inte ifrågasätta principfastheten hos delar av den vänster som nu pekar finger mot Armémuseum och predikar armlängds avstånd. De påbjudna postkoloniala perspektiv som präglat museivärlden under ett drygt decennium har det därifrån varit tämligen tyst om. Det är alltid de andra som använder historien i egna syften.
