I år borde alla mingel ställas in i Almedalen
Efter mordet på Ing-Marie Wieselgren går det inte att fortsätta som vanligt
Det är snart ett år sedan Ing-Marie Wieselgren blev mördad på öppen gata i Visby under Almedalsveckan.
Mördaren Theodor Engström är dömd till rättspsykiatrisk vård för mord och förberedelse till terrordåd. Tidigare i sitt liv var Engström enligt tidningen Expo under flera år aktiv i sammanhang kopplade till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR.
Ing-Marie Wieselgren var nationell samordnare för psykiatrifrågor på SKR och en engagerad antirasist. Jag kände inte henne, men jag har förstått att hon vari i Visby för att driva frågor som unga människors psykiska hälsa och allas rätt till vård och stöd.
Några timmar efter dådet genomförde Dagens Media sin traditionsenliga fest 300 meter därifrån. Ungdomspolitiker och pr-konsulter krökade och körde på. I år, förstår jag av min mejlbox, kommer Almedalsveckan att pågå som vanligt. Jag får inbjudningar till mingel efter mingel. Ingenting verkar handla om det som hände, eller om våldets konsekvenser. På Almedalens hemsida ser allt ut som vanligt.
Det finns mycket som är fint med Almedalen. Talen i parken, de öppna seminarierna dit medborgare kan komma och lyssna.
Det finns mycket som är fult också. Alla exklusiva mingel där politiker från vänster till SD umgås med varandra, journalister och pr-konsulter. Det faktum att företag och lobbyister sedan länge köpt upp nästan hela Visby den här veckan, och bjuder in till påkostade samtal om varför det är viktigt med vinster i välfärden.
Och så våldet som har hängt i luften sedan valet 2014 ungefär, när Sverigedemokraterna gjorde sitt stora ryck i riksdagen.
Det började som en öppen plats, men sedan togs den över av lobbyister och högerextremister
Jag har varit i Almedalen många år. 15 kanske? Sist jag var där var 2019, då pratade jag i en panel där publiken omringades av nazister. Jag träffade en kompis efteråt som var rädd och ledsen. Några meter därifrån stod folk och drack rosé.
Redan då hade det gått ett par år sedan journalisten Margit Silberstein skrev en text om när hon blev rädd under Almedalsveckan. ”De svartklädda männen stod där som en befängd kontrast mot den skira, sköna, underbart gröna svenska sommaren”, skrev hon. Silberstein, som är judinna, hade svårt att ta lätt på nazisternas närvaro och strategi att skrämma och trakassera meningsmotståndare. Det året skanderade NMR ”landsförrädare” när Anna Kinberg Batra blev intervjuad på scen.
Kanske är Almedalen en perfekt bild av Sverige. Det började som en öppen plats, men sedan togs den över av lobbyister och högerextremister.
Jag vill själv inte åka till Almedalen längre, jag känner ett för djupt obehag. Jag vet andra som avstår på grund av rädsla. Samtidigt har jag stor respekt för dem som vill vara där för att värna det som är fint. Det är bra att talen i parken blir av, och de seminarier som handlar om viktiga samhällsfrågor och är öppna för alla.
Det vidriga med Almedalen de senaste åren har varit det kollektiva blundandet inför hoten om våld och terror, i kombinationen med pengarna och sommardiscodunket.
Förra året blev Ing-Marie Wieselgren mördad på öppen gata i Visby, och jag tycker att det måste få konsekvenser. Alla rosémingel borde ställas in, allt festande. Annars blir det som om mordet var en slump och inte har med något att göra. Eller som om det inte har hänt.
Jag står inte ut med den tanken.
