”Jag ljuger och säger att jag jobbar 9 till 5”
Det är i mellanrummen, i glappen, som konsten föds
– Hedra mellanrummet.
Vår konstlärare brukade smyga runt i målarsalen och när han sa det där, hedra mellanrummet, hade han kommit så nära att vi ryckte till vid våra stafflier där vi stod och kämpade och svor.
Att titta på mellanrummen runt och i objektet snarare än på objektet självt för att fånga en form är en teknik inom teckning och måleri. När man närmar sig något på det sättet blir man mindre fördomsfull och fångar formen bättre, man liksom mutar in den snarare än försöker tolka den. Man kan ta till det när man fastnat, när ens bilder blivit förutsägbara och slappa och är något de flesta tecknare använder sig av. Jag gör det fortfarande nu trettio år efter konstskoletiden, oftast utan att tänka så mycket på det.
Jag brukar lite slarvigt kalla det för ett glapp. För mig, som använder mig av mig själv och mitt psyke som modell i nästan allt jag gör, är det glappet mellan den jag är och den jag förväntas vara som oftast kickar i gång kreativiteten. Själva konstutövandet och konsten är ett glapp i sig.
Konsten är som låtsasaktiviteten man lägger in i sin almanacka för att få tid att tänka eller klottra eller ligga och stirra i taket. Jag vet att det finns en önskan om ordning och reda, även när det gäller konst. En av de vanligaste frågorna jag får är hur jag lägger upp min arbetsdag, och när jag ljuger och säger att jag jobbar nio till fem så leder det allt som oftast till att den som frågar blir lugn och liksom nöjd.
Det är inte bara i konsten det finns mellanrum att hedra. Det kan vara rummet mellan två människor, ett rum som om det inte genast fylls med ord kan fyllas med kärlek. Det kan också vara ett fysiskt rum, som liksom inte har en tydlig mening, rum utanför den formella organisationen.
Jag kommer att tänka på den lilla skogsdungen bredvid min ateljé, en kvarglömd grön remsa mellan bostadshusen, en ickeplats skulle man kunna säga. När barnen var små och jag ibland bröt ihop av otillräcklighetskänslor rymde jag dit en stund, gömde mig bakom ett gammalt askträd och grät.
Gråtgömslen finns inte nedtecknade i stadsplanen så det var förstås bara en tidsfråga innan skogen avverkades, och nu står där radhus i stället. Det är okej, bostäder måste byggas, men det ändrar inte det faktum att denna ickeplats en gång var av största vikt, även om det inte var nedtecknat.
Egentligen kan man göra så med allt, bestämma mellan vilka punkter det stora ingentinget finns, och närma sig det utan förutfattade meningar
Mellanrummets funktion är ofta höljd i dunkel. Det kan vara ytan som visar det den omgärdar, det som redan finns. Men det kan också vara det tomma, sprickan, där något helt nytt kan få plats. Vad det är för något är svårt att veta, det kan vara något man längtar efter och behöver, eller något man ska akta sig för.
I mellanrummet kan också det destruktiva ta plats. Det kan vara familjehemligheten som barnen täcker över med svårtolkade skamkänslor, eller hålet i bröstet som missbrukaren lugnar med droger. Så är det med det som lever, det kan vara gott och det kan vara ont. Men utan mellanrum så blir det inget.
Att se hur mellanrummet är format, att förstå det, innebär att avvakta, att ge det tid. Man måste vänta tills man inte har något val längre, till när man är tvungen att lätta på trycket. Jag vill ha explosioner, och explosioner måste föregås av tystnad. Ibland långvarig. I stället kväver vi vår tillvaro och våra relationer genom att styra upp och schemalägga tills alla ytor är täckta.
Vi konstaterar att det är så här, att vi aldrig har tråkigt längre, att våra hjärnor inte får vila och att de hemliga och till synes meningslösa platserna blir allt färre, men av någon anledning är det som att vi bestämt oss för att vi inget kan göra åt saken. Att vi är maktlösa. Förlåt en reaktionär, men mellanrummet är under attack sedan länge. Vi lever i någon sorts ständig kreativ pyspunka, där varje liten impuls att skapa, leka och tänka genast tillfredsställs av något som vi inte bryr oss om egentligen.
Varför blir det så här? En förklaring är att det ligger i människans natur att fylla i luckorna. Vi kan helt enkelt inte låta bli att måla ut det som inte syns, det är så vi är konstruerade. I boken ”Fantasi” (Fri tanke, 2022) beskriver David Bäckström hur vi tar in världen genom att fylla ut de luckor våra sinnesorgan inte räcker till för att se i direkt mening. Till exempel ger våra sinnessignaler oss ett synfält där bara en tiotusendel är i färg och skärpa. Resten fyller vi ut tack vara vår visuella hjärnbark. Bara när det kommer till synen tar vi alltså in världen genom att, omedvetet, lägga till och fylla i luckor.
Jag tror att den här sprängkraften som mellanrummet besitter kommer sig av att så mycket inom oss kämpar för att utplåna det. Det vore väl egentligen inte ett så stort problem om det inte var för att vi inte behöver kämpa längre, vi bara fyller i och fyller i, utan ansträngning och det är skönt att göra det. Jag gör det hela tiden fast jag inte vill.
Jag tänker på Curt Barv igen, ja han heter så, min gamla konstlärare, och på hans krokilektioner. Det bästa sättet att bli en skicklig tecknare är genom krokiteckning. Människokroppen är en komplex konstruktion. Man får öva på balans, vridningar och tredimensionalitet. Det finns också gott om mellanrum att ta till hjälp för att se hur till exempel en kontrapost verkligen fungerar. Det mellan benen till exempel, som Curt brukade likna vid kyrktorn, eller det som bildas mellan armen och kroppen när modellen vilar handen på höften.
Om man vill kan man helt strunta i att beskriva kroppens former med kolkritan, och i stället bara teckna rummet runtom, så att gestalten bara utgör en tom yta på pappret. Oftast kombinerar man olika knep för att mejsla fram människan. Även inom kroppen, där inga mellanrum finns, kan man använda sig av samma teknik. Man bestämmer helt enkelt att en yta är ett mellanrum. Man betraktar den och tecknar den som att man inte visste att det är ett skulderblad, muskel eller fettansamling, man ser på den som att den är ett ingenting.
Egentligen kan man göra så med allt, bestämma mellan vilka punkter det stora ingentinget finns, och närma sig det utan förutfattade meningar och fylla det med någon sorts ödmjukhet. Låta det vara tomt och tyst ett tag, fråga vad det är och vad det kan vara.
I låten ”Talk to me now” av Ani DiFranco, sjunger hon ”I was blessed with a birth and a death, and I guess I just want some say in between”. Hela livet kan ses som ett mellanrum. Och jag vill titta på det så fördomsfritt som jag förmår, och inte ägna mig åt snabba utfyllnadsmanövrer utan vänta tills jag hittat något meningsfullt sätt att teckna det. Det är mycket som arbetar emot det här förhållningssättet, inte minst jag själv. Men jag vill ge det ett försök. Jag tycker att livet och konsten förtjänar det.
