Människans villkor i ett nytt samhälle

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-25

Bodil Jönsson: Vi bör fundera på om inte ekonomins kollaps också är överbyggnadernas och därmed institutionernas kollaps

Att ekonomer resonerar kring dagens kris och dess möjliga lösningar utifrån sina föreställningar om hur saker och ting hänger samman är bara rätt och rimligt. Därmed inte sagt att de behöver ha rätt eller att deras beskrivningsföreträde är rimligt. Snarare är det väl tvärtom: de ekonomiska modellerna har inte visat sig framstående, varken för förutsägelser eller för relevanta efterhandsresonemang.

Jag tror att det främst beror på att ekonomier trots allt inte svävar fritt. I stället är de relaterade till sin samtids kultur, tankeföreställningar och teknologiska förutsättningar. I jordbrukssamhället var det exempelvis ingen som kunde komma på idén att söka stöd för ”visionen” att skörden nästa år skulle femfaldigas så att man därför redan på förhand skulle skaffa fem gånger så många hästar. Man visste att det man kunde uppnå i nuet var snarlikt fjolårets resultat, likaså visste man att nästa år skulle bli tämligen likt det innevarande. Då, nu och sedan hörde lika hårt och kontinuerligt samman som vad tanken gjorde med arbetet. Det var först med industrialismen som tanken skildes från arbetet och kom att ges ett separat uttryck i produktionsprocessens logik, logistik, teknologi och arbetsdelning. Strax hakade också samhället och dess demokratiseringsprocess på med en planhushållning med tre åtskilda komponenter: idéer, planläggning och arbete.

Nu har vi i stort sett lämnat också den tiden och gått in i idéernas, betydelsernas och de lösryckta värdenas värld där varumärken betyder mer än varorna. Idégivaren, planläggaren och arbetaren har fått ge plats åt en ny treenighet: idégivaren, synliggöraren (av idéerna) och stödfångaren (till idéerna). I den världen finns inte planen före handlingen; planen finns i stället i handlingen och förändras hela tiden med den. Det är i en sådan framtung och historielös värld som vår nuvarande som en förväntningsekonomi kan bli dominant. I den världen råder det inte så många regler av typ if then, det vill säga om si, så så. Den bygger i stället på det lösare men mer utmanande what if?! Möjlighetsrymden är i det närmaste oändlig, ”bara” man kan få med sig andra på de egna idéerna och deras olidliga lätthet. (Inte att undra på att matematikämnet med dess starka lagbundenhet har fått så svårt att hävda sig.)

Om jag backar 500 år eller mer, rådde helt andra kulturella strömningar av ”pånyttfödande” karaktär: renässansen. Människan återknöt inte bara lyriskt till antiken utan upplevde också sig själv mer eller mindre som pånyttfödd. Nu lever vi i stället på pre-nässansen, det vill säga tar ut födelsen i förskott. Det är en tid och en tidsanda full av föregripanden. Vi vill lära oss saker så att vi kan dem – nu genast. Vi vill ändra oss till våra dröm-jag – nu genast. De klassiska förklaringsmodellerna att ett ekollon kan ligga på marken endera där för att det senare skall växa upp en ek eller för att modereken har tappat det är inte längre till fyllest. Vår samtid resonerar i stället som om hela eken redan vore här, bara vi trott oss ana ett embryo till ett ekollon eller börjat önska oss ett.

Men samtidigt går trots allt de allra flesta av oss ungefär som förr till jobbet, får lön och betalar hyran, kläderna och maten, med mera. Vi vet att det inte går att lära upp sig hur snabbt som helst, inte heller att producera/ stoppa produktionen eller anställa/ avskeda med omedelbar verkan. Den vardagsekonomi vi lever i har med andra ord en stor tröghet till skillnad från förväntningsekonomin som kan spinna alldeles motståndslöst i sin immateriella värld, uppbackad som den är av internet, detta drömverktyg med vars hjälp många kan komma i kontakt med många på ingen tid. En förväntan eller ett misstroende kan flamma upp – och plötsligt sker det ekonomiska förändringar av storleksordningar som vida överträffar vardagsekonomins. Dock motsvaras inte ett tvärstopp i den motståndslösa förväntningsekonomin av att man kan stoppa produktion och arbetsliv lika snabbt. Till det fick vi en närmast övertydlig illustration genom multiraderna av bilar utanför fabrikerna när förväntningsekonomin men inte produktionen plötsligt tvärbromsade.

Inte ett ögonblick tror jag att vi kan bli klokare på den rådande krisen genom att bunta ihop den med tulpankrisen på 1630-talet, den djupa depressionen på 1930-talet och krisen för svensk ekonomi år 1992. Effekterna må ha varit delvis de samma då som nu (fast svagare), men orsakssammanhangen har varit och är minst lika vitt skilda som vad de är för mänskliga depressioner.

Nu år 2009 är det prenässans-lösningar som ska till, lösningar som passar ihop med hur vi lever våra liv. Lösningar som ger oss tillgång till en konstlad men ändå rättvisande återkoppling – en sådan är alldeles avgörande eftersom vi gjort oss av med den naturliga. Dessutom bör vi fundera på om inte ekonomins kollaps också är överbyggnadernas (och därmed institutionernas) kollaps. I en fungerande ekonomi ska ju (idealt) den ene kunna köpa vad den andre kan tillhandahålla och det till ett pris som är rimligt för båda parter. Men när vi nu under så lång tid i mänsklig förbättringsiver gjort överbyggnaderna bara tyngre och tyngre, har de sanna kostnaderna speciellt för tjänster nått sådana nivåer att dem vill och kan ingen av oss betala. Vi tycker helt enkelt inte att det är värt så mycket. Kanske kan den här krisens upplösning komma att innefatta förändringar genom vilka det går att få både mer och bättre för mindre. Inte genom att den ene snyltar på den andre utan genom en upprensning i sådana djungler som ingen av oss längre kan överskåda. Troligen kan det bli många heliga kor som får slaktas. Låt oss samtidigt hålla ett öga på trygghetssystemen och deras förvaltning – inte är det väl rimligt att dessa som skulle vara det tryggaste av det trygga i stället blivit det mest förväntningsekonomiberoende i många människors liv?

Bodil Jönsson